Den danske vikingen Knut den store regerade över tre kungariken – England, Danmark och Norge – och skapade ett maritimt imperium utan motstycke i sin samtid. Det så kallade Nordsjöväldet byggde på en stark personlig makt snarare än gemensamma institutioner, och blev vikingatidens politiska kulmen.

Personalunionen mellan de tre rikena varade bara några decennier, men dess historiska avtryck blev djupgående. Skepp, silver och strategi styrde över hav och folk när Knut den store förvandlade Nordsjön till en motorväg för makt och inflytande.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Bo Eriksson och författaren och arkeologen Kristina Ekero Eriksson, som är aktuella med boken Nordsjöimperiet – Vikingarnas välde (Albert Bonniers förlag).

Hösten 1015 landsteg Knut med en av de största invasionsflottorna världen dittills skådat. Med omkring 140 skepp och tusentals krigare lämnade han Danmarks kuster för återerövra England efter hans fars död efter en kort tid på engelska tronen. Expeditionen var ett storverk i sig – ett tydligt tecken på det danska kungadömets organisatoriska styrka.

Redan året därpå, 1016, besegrade Knut kung Edmund Järnsida vid slaget vid Assandun. Den 30 november kröntes han till kung av England – starten på ett imperium som kom att sträcka sig över större delen av norra Europa.

Efter brodern Haralds död blev Knut även kung av Danmark 1018. Genom ett fälttåg år 1028 lade han dessutom Norge under sig. Därmed regerade han över tre kungariken och hade samtidigt inflytande över tributpliktiga områden på Irland, norska bosättningar kring Irlands hav och delar av västkusten, Skåne och Blekinge i nuvarande Sverige.

Men Nordsjöväldet var inte en enhetlig stat. Det handlade snarare om en personalunion – ett rike som vilade på Knuts personliga auktoritet.

Knut såg sig inte bara som en vikingakung, utan som en kristen härskare i Europas mitt. År 1027 reste han till Rom på pilgrimsfärd för att möta påven och den tysk-romerske kejsaren. Genom sitt äktenskap med Emma av Normandie förstärkte han sin legitimitet ytterligare, både i England och på kontinenten.

När Knut dog den 12 november 1035 föll imperiet snabbt sönder.

Bildtext: llumination som visar kung Edmund Järnsida (till vänster) och Knut den store (till höger) i slaget vid Assandun år 1016. Slaget blev avgörande i kriget mellan den anglosaxiske Edmund och den danske Knut, som efter segern enade England under sitt välde. Ur Chronica Majora av Matthew Paris (1200–1259), Corpus Christi College, Cambridge. Public domain via Wikimedia Commons.

Musik: Voyage To America av Lance Conrad, Storyblock Audio.

Stöd Historia Nu för att vi ska kunna fortsätta producera avsnitt på denna nivå behöver vi ditt stöd.

Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Som tack får du:

✅ Två extra avsnitt varje månad

✅ Alla ordinarie avsnitt helt reklamfria

Priset är bara 60 kr/månaden vid lanseringen - med sju dagars gratis provperiod. Senare 75 kr/mån eller 750 kr/år.

👉 Stöd Historia Nu och registrera dig på www.historia.nu/premium

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 20 november 1945 fördes Hermann Göring, Joachim von Ribbentrop, Wilhelm Keitel och Karl Dönitz och arton andra högt uppsatta ledare inom Tredje riket in i rättssalen i Nürnberg. De åtalade hade varit arkitekterna bakom ett av historiens mest brutala krig och folkmord.

Aldrig tidigare hade en hel nations ledarskap ställts till svars för brott utan motstycke i mänsklighetens historia. Nürnbergrättegångarna blev inte bara en uppgörelse med nazismens oerhörda brott – de reformerade också internationell rätt i grunden. Här föddes folkrätten.

I detta ett premiumavsnitt av podden Historia Nu, som enbart är tillgänglig i sin helhet för dem som prenumerar på Historia Nu Premium, diskuterar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet om hur Nürnbergrättegångarna organiserades, genomfördes och vilka konsekvenser de fick.

Ni kan stödja Historia Nu För 75 kr/mån (vid lanseringen 60 kr/mån i tre månader) eller 750 kr/år för att försäkra poddens framtid samt få två extra avsnitt varje månad och alla vanliga avsnitt reklamfria.

Bli premiummedlem på www.historia.nu/premium

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Digerdöden under åren 1347 till 1352 är den största katastrof som drabbat mänskligheten. Århundranden efter digerdöden stod fortfarande tidigare brukade ägor övergivna i Sverige. Europa hade förhärjats av pestpandemier före 1347, men magnituden på digerdöden under medeltiden ställer tidigare farsoter i skuggan. Digerdöden följde de rikt utvecklade handelsvägarna i Europa. Farsoten spreds genom pestsmittade loppor hos svartråttorna som levde nära människorna.

Pesten drabbade människorna flera olika former: böldpest och lungpest. Den tredje formen blodpest är egentligen slutstadiet på de två första formerna. I den förstnämnda utvecklades stora svarta bölder och dödligheten låg på runt 60 procent. När det gäller lungpest och blodpest dog så gott som alla. Ännu värre var att de som överlevt pesten inte utvecklade ett skydd mot sjukdomen.

Filosofen Petrarca skrev till sin bror i juni 1348: ”Kommer eftervärlden någonsin att tro på dessa ting, när vi som ser det knappast kan tro på dem”.

Människorna betraktade pesten som Guds straff och det utlöste panikartade reaktioner. Religiösa fanatiker gick från stad till stad och piskade sig själva och andra. Våldsamma pogromer riktades mot judarna som påstods ha spridit gift.

Ibland dog hela städer och byar, medan vissa områden klarade sig undan. Men sannolikt dog mellan en tredjedel och hälften av Europas befolkning. Hela landsändar övergavs och det blev stor brist på arbetskraft.

Pesten återkom sedan i i Europa vågor ända fram till 1700-talet, men aldrig i samma utsträckning som i mitten av 1300-talet. I Asien har vi haft pestepidemier så sent som på 1900-talet.

I podcasten Historia nu avsnitt 47 samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison om digerdöden. Harrison är professor i historia vid Lunds universitet och har skrivit ett femtiotal böcker, både fack- och skönlitteratur. Han är aktuell med boken Digerdöden på Historiska Media och han har skrivit standardverket Stora döden.

Inledande musiken är Kyrie Eleison av The Tudor Consort som är släppt under Creative Commons, Attribution 3.0 International License.

Bild: Medborgare i Tournai begraver pestoffer i denna miniatyr av Pierart dou Tielt, skapad omkring 1353. Scenen återges i manuskriptet Tractatus quartus av Gilles li Muisit och visar den kollektiva sorg och desperation som präglade staden under digerdöden.

Källa: Pierart dou Tielt – ms. 13076–13077, fol. 24v. Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

År 1809 förändrades livet för alltid för människorna längs Torne älv. Genom freden i Fredrikshamn drogs en ny nationsgräns rakt genom bygder som i århundraden hade delat språk, släktband och kultur.

Tornedalingarna, som fram till dess levt i ett gränslöst område mellan Sverige och Finland, blev nu en minoritet i Sverige – ett Sverige som snart skulle försöka forma dem efter en ny och striktare nationalistisk norm. Från att tidigare ha betraktats som en tillgång för rikets nordliga områden blev deras språk – meänkieli – och deras kultur snart betraktade som hinder för modernisering och nationell enhet.

I ett avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Klas‑Göran Karlsson, professor emeritus vid Stockholms universitet och tidigare ledamot i Sannings‑ och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset.

Under 1800‑ och 1900‑talen utsattes tornedalingar, liksom de närbesläktade grupperna kväner och lantalaiset, för omfattande försvenskningspolitik: svenskspråkig skolgång, namnbyten, förbud mot meänkieli i undervisningen och till och med rasbiologiska undersökningar.

Arkeologiska fynd visar att finskspråkiga grupper har levt vid Bottenvikens kust och längs Torne älv i över tusen år. Här utvecklades samhällen präglade av småjordbruk, jakt, fiske och samspel med samiska grupper.

På 800‑talet berättade den norske handelsmannen Ottar om folket kvänerna, som levde öster om Norge. På 1200‑talet noterade isländska krönikörer att de fanns vid Bottenviken. Under seklernas lopp kallades deras hemtrakter Tornedalen – ett område med egen språklig och kulturell identitet, men också en plats där gränser, makt och språkpolitik formade vardagen.

Under 1500‑ och 1600‑talen uppmuntrade svenska kronan finsk kolonisation i Lappland, bland annat genom skattebefrielse och befrielse från militärtjänst. Finska blev ett dominerande språk i Tornedalen – i hemmet, i kyrkan och ofta i skolan. När Finland hörde till det svenska riket var Torne älvdal en självklar del av den finskspråkiga världen. Kyrkliga och administrativa gränser placerade dock området under Uppsala stift – och därmed i den svenskspråkiga sfären.

Förlusten av Finland 1809 blev ett nationellt trauma och en vändpunkt för tornedalingarna. Deras ställning som minoritet förstärktes, och statens politik skiftade gradvis från tolerans till aktiv försvenskning. Under sent 1800‑ och tidigt 1900‑tal infördes svenskspråkig skolgång, och barn straffades för att tala meänkieli. Samtidigt drevs namnbyten och en retorik som framställde finskspråkighet som ett potentiellt säkerhetshot – först från Ryssland, senare under kalla kriget.

År 2020 tillsattes Sannings‑ och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. Kommissionen överlämnade sitt slutbetänkande, Som om vi aldrig funnits – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset, till kulturministern den 15 november 2023. 

Bild: Skolbarn i Övertorneå 1923. Bildkälla: Nordkalottbiblioteket, Public Domain.

Lyssna också på När Norrland blir Sverige

Musik: På min levnads afton av Hjort-Anders Olsson. Alan Ingall Soundcloud, Creative Commons

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den ryska tsaren Peter den store (1672-1725) moderniserade Ryssland och gjorde ett kaotisk och inåtblickande land till en stormakt som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet. Han umgicks hellre med västerlänningar och arrangerade orgastiska fester där regeringsmedlemmar inte fick utebli än ägnades sig åt ålderdomliga mystiska hovritualer.

Peter den store, Peter I, föddes i ett land där livegenskapen infördes av hans far 1649. Som tioåring tvingades han se sin morbror slaktas av trupper i Kreml. Maktkampen om tronen gjorde att han växte upp utanför Moskva på slottet Preobrazjneskole där han skapade en låtsasarmé med vänner och tjänare.

Han blev en ovanligt lång man på över två meter, med outtröttlig energi för praktiska göromål, men mindre intresse för boklig bildning. Han gjorde dock långa bildningsresor för att exempelvis lära sig skeppsbyggarkonst i Holland.

Han gifte sig med tvätterskan Marta Elena Skowronska, som tog över makten efter hans död som Katarina I.

Peter den store moderniserade Ryssland uppifrån och besegrade stormakten Sverige. Allt under ett hejdlöst supande. Hans egna traditionella undersåtar trodde han var antikrist.

I podden Historia Nu avsnitt 31 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Kristian Gerner är professor emeritus i historia vid Lunds universitet. Han är aktuell med boken Rysslands historia.

Porträtt av Peter I av Godfrey Kneller (1698). Målningen föreställer den ryske tsaren Peter den store och skänktes av honom till Englands kung Vilhelm III under hans besök i London. Källa: Godfrey Kneller – Royal Collection Trust. Licens: Public domain (offentlig ägo).

Porträttet målades under Peter den stores "stora sändebud", en diplomatisk resa till Västeuropa 1697–98. Hans intresse för engelsk och nederländsk skeppsbyggnad var starkt, då han nyligen påbörjat skapandet av en rysk flotta.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nordpolen, jordens nordligaste punkt har i årtusenden väckt människans nyfikenhet och inspirerat myter, vetenskap och ett otal dödliga expeditioner. Genom seklerna har Nordpolen fungerat som en projektionsyta för det okända — en ouppnåelig plats som ständigt lockat upptäckare, författare och konstnärer.

Redan i antiken fantiserades det om vad som kunde dölja sig vid jordens nordligaste punkt. Antika filosofer och medeltida kartografer fyllde kartornas vita områden med berättelser om magnetiska berg, mystiska krafter och paradisiska platser. I senare sekler förlorade många upptäcktsresande livet i den bitande kylan på jakt efter kunskap och ära.

I ett avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren, äventyraren och förläggaren Erling Kagge om vad Nordpolen betytt historiskt. Erling Kagge genomförde en expedition till Nordpolen 1990 tillsammans med Børge Ousland och blev därmed den första att nå polen på skidor — utan stöd, hundar eller motorfordon. Den 58 dagar långa resan blev en både fysisk och psykisk prövning.

I antik och medeltida litteratur förekom föreställningar om ett mytiskt land vid jordens topp, ofta med ett magnetberg som styrde kompassen. Under renässansen återgav kartografer Nordpolen som ett vitt och ofullständigt område omgivet av berg och varma havsströmmar — ett tecken på tidens ofullständiga geografiska kunskap.

Från 1500-talet framstod många expeditioner mot Nordpolen som tragedier; kyla, svält och skörbjugg krävde många liv. Underskattade utmaningar och bristande förberedelser i den arktiska miljön, där is, vatten och isbjörnar ställde höga krav, bidrog till misslyckanden.

Nationalistisk iver och tidningsexploatering bidrog ofta till att expeditioner drevs fram — sponsrade av tidningsmagnater som ville sälja lösnummer med berättelser om riskfyllda polarexpeditioner och räddningar.

I början av 1900-talet hävdade Frederick Cook att han nått Nordpolen den 21 april 1908, men påståendet förkastades på grund av bristande bevis. Robert Peary och Matthew Henson hävdade att de nådde polen den 6 april 1909 enligt sina mätningar, men detta är fortfarande omstritt.

På 1950-talet genomförde en hemlig sovjetisk expedition till Nordpolen som sannolikt var den första som nådde Nordpolen, men expeditionen är fortfarande höjt i ett dunkel. Den första odiskutabla och dokumenterade expeditionen över isen med snöskoter leddes 1968 av amerikanen Ralph Plaisted. Decennier senare genomfördes banbrytande skejt- och skidexpeditioner: 1990 blev Erling Kagge och Børge Ousland de första att nå Nordpolen på skidor utan hundar eller depåer.

Bild: Ett fotografi taget av Nils Strindberg under Andrées polarexpedition (1897). Strindberg omkom samma år. Källa: Nils Strindberg – Andrées polarexpedition, Wikipedia (Public Domain).

Musik: Arctic Deception av Saowakhon Brown, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Välkommen till podden En rik historia, en podcast om vår moderna ekonomiska och teknologiska historia som ges ut av Dagens-Industri. Detta är det första avsnittet om Wallenberg – finansfamiljen som präglat Sveriges ekonomiska historia under hela 1900-talet.

Vill du lyssna på del 2 och 3 hittar du dem hos podden En rik historia där poddar finns.

I det första av tre avsnitt vandrar vi igenom Sveriges mäktigaste finansfamiljs historia. Tillsammans med historikern Gunnar Wetterberg och Di:s Ulf Pettersson tar vi oss från Östergötlands slätter via André Oscars resor över världen till grundandet av Stockholm Enskilda Bank och familjen Wallenbergs första stora kris.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bödeln var en föraktad och fruktad individ som inga ärbara människor vill ha med att göra. Han rekryterades bland dödsdömda och slutade ofta sin bana med att själv bli avrättad. Samtidigt var bödeln en avlönad ämbetsman med både lön, tillgång till hästskjuts och tjänstebostad.

När bödelsämbetet inrättades under medeltiden rekryterades bödlarna bland de dödsdömdas skara. Han brännmärktes och ören skars av för att han inte skulle kunna avvika från tjänsten. Många bödlar blev ganska kortvariga i yrket eftersom de ofta fortsatte sin brottslighet med bödelstugan som bas.

I det nymixade avsnittet 24 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Annika Sandén, historiker vid Stockholms stadsmuseum, som forskar om 1500- och 1600-talet. Hon har skrivit boken Bödlar – Liv, Död och skam i svenskt 1600-tal.

Bödelämbetet uppstod i Sverige när den äldre skandinaviska rättskipningen, som främst handlade om kompensation, istället för senare tiders kriminalisering och straff. I Björkörätten från slutet av 1200-talet, som är Sveriges äldsta stadslag, omnämns en funktionär som ska utföra straff, stupagreven. Snart byttes ordet stupagreve mot det tyska ordet bödel som betyder fogde.

I tidigare lagstiftningar var det individen som skulle skipa rättvisa, men med centralmaktens framväxt blev det kungens ansvar. Och på 1600-talet utökades antalet brott som straffades med döden. Därmed blev 1600-talet bödelns århundrade. När dödstraffen blev fler blev också bödeln allt mer föraktad. För att döda för betalning var en dubbel synd.

Det finns historier om att en bonddräng, efter att blivit upplyst om att han drack ur en bägare som tidigare används av bödeln, sprang ut och spydde. Människor vägrade också att bära fram bödelns barn till dopet.

Vid sidan om att utföra olika bestraffningar tog också bödeln och hans drängar hand om latrintömning och slaktade av hästar som ansågs vara högst föraktfullt.

Piratavrättning i Hamburg (1573). Utsnitt ur ett flygblad från nyhetssamlingen av J. J. Wick, tryckt av Hans Weigel i Nürnberg. Källa: Sebastian Sonntag – Nachrichtensammlung J. J. Wick (1560–1586). Public domain (gemeinfrei).

Avbildningen visar en offentlig avrättning av sjörövare – en vanlig metod på 1500-talet för att avskräcka från piratverksamhet. Sådana avrättningar fungerade både som rättsskipning och som maktmanifestation i dåtidens hansastäder.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 27 oktober 1981 gick den sovjetiska ubåten U 137 på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona. De styrande i Moskva skyllde på felnavigering men denna förklaring avvisades med kraft av den svenska militären.

Den sovjetiska ubåten stod långt inne i ett militärt skyddsområde och hade dessutom följt en hemlig krigsfarled. För svenskarna rådde det inga tvivel om att kränkningen av svenskt territorium varit avsiktlig. När Sovjetunionen krävde att få gå in med en bärgningsstyrka och dra loss ubåten sa den svenska regeringen nej. Gränsen skulle försvaras med våld om så krävdes. Situationen förvärrades ytterligare då det visade sig att ubåten med största sannolikhet hade kärnvapen ombord. Bilder av den grundstötta sovjetiska ubåten kablades ut över världen och för en svensk publik har de kommit att bli själva sinnebilden av Sverige under det kalla kriget.

I efterdyningarna av incidenten med U137 följde en lång rad ubåtsjakter som fick stor massmedial uppmärksamhet. Trots omfattande vapeninsatser lyckades den svenska marinen aldrig tvinga upp någon främmande undervattensfarkost till ytan.

I denna repris av En oväntad historia samtalar historikerna Olle Larsson och Andreas Marklund om den sovjetiska ubåten 137 och 1980-talets ubåtsjakter. Hur nära var det att bli en väpnad konflikt mellan Sverige och Sovjetunionen 1981? Vilka motiv kan tänkas ha legat bakom ubåtskränkningarna? Vad var det egentligen den svenska marinen jagade och var undervattensfarkosterna verkligen sovjetiska?

Bild: U 137, senare även känd som S-363, som gick på grund på skäret Torhamnaskär (vid ön Torumskär) vid inloppet till Gåsefjärden, i militärt skyddsområde utanför Karlskrona, Blekinge den 27 oktober 1981, Marinmuseum, CC BY 4.0

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När andra världskriget bröt ut 1939 hamnade Sverige, som neutral stat, i en prekär situation. Omgivet av krigförande stater hade marinen till uppgift att skydda svenska farvatten, eskortera handelsfartyg och upprätthålla landets suveränitet.

Vid krigsutbrottet mobiliserades Karlskrona – flottans huvudstation – omedelbart med extra personal och utrustning. Det bristfälliga luftvärnet, de svaga sambandsvägarna och det splittrade försvaret gjorde anläggningen särskilt sårbar mot luftangrepp. Det moderna luftkriget skulle också göra sig påmint i Karlskrona och Blekinge, genom tusentals kränkningar av det svenska luftrummet.

I det fjärde och sista avsnittet av podden Historia Nus serie om Karlskronas historia diskuterar programledaren Urban Lindstedt tillsammans med professor Lars Ericson Wolke stadens roll under kriget. Detta avsnitt är ett betalt samarbete med Destination Karlskrona.

Karlskrona mobiliserade snabbt äldre försvarsanläggningar och reservpersonal, samt ställde om varvsverksamheten till effektiv snabbservice, underhåll och nyproduktion. Trots dessa insatser förblev luftvärnet otillräckligt, sambandsvägarna bristfälliga och organisationen fragmenterad – moderna rutiner och fartyg var få.

Flyghotet blev snabbt påtagligt. Tyskarna bombade städer som Warszawa, Rotterdam och London, och Karlskrona, med närhet till tyska flygbaser, ansågs vara ett troligt mål. Luftvärnet utgjordes främst av äldre 1920-talskanoner, ofta placerade i provisoriska stationer.

År 1943 planerade tysk militär en eventuell invasion av Sverige. Kodnamnet Unternehmen Polarfuchs avsåg dock i realiteten en tysk-finländsk offensiv mot Sovjetunionen – inte Sverige. Såvitt vi vet nådde planerna mot Sverige aldrig någon praktisk beredskap.

Under krigets slutskede mobiliserade svenska myndigheter för att bistå det ockuperade Danmark genom Operation Rädda Danmark. Det rörde sig inte om en militär invasion, utan om planering för att stödja den danska motståndsrörelsen och förhindra tvångsdemolering i samband med kapitulationen. Sverige förberedde transporter av danska trupper och förnödenheter, och organiserade operationen enligt fastlagda planverk i Malmö och Karlskrona.

Musik: Scat Time Lounge av Yagull Music, Storyblock Audio.

Bild: Minsveparen Landsort till sjöss, 1940, ett minsvepningsfartyg byggt 1937 vid Örlogsvarvet i Karlskrona för den svenska marinen. Fartyget är här fångat under gång i Karlskronas yttre örlogshamn, ett tidstypiskt exempel på den svenska flottans minröjningskapacitet under andra världskriget. Okänd fotograf och tillhör Marinmuseums samling (identifikationsnummer IV578). Källa: Marinmuseum / Samling: Kockums i Karlskrona. Licens: Public Domain Mark (PDM) – Fritt från kända upphovsrättsliga restriktioner.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Trots snabba förändringar under 1800‑talet, där segel byggdes om till ånga och trä byttes mot stål, förblev Karlskrona central för Sveriges marina försvar. Nya vapen som minor och torpeder innebar att även mindre fartyg kunde utgöra ett dödligt hot mot stora örlogsskepp.

Mot slutet av 1800‑talet revolutionerade jagare och torpedbåtar marinens försvarstänkande. Deras snabbhet och manövrerbarhet passade skärgårdens krav, och Karlskrona blev ett nav för snabba insatser nära kusten.

I det tredje av fyra avsnitt om Karlskronas historia i podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med militärhistorikern professor Lars Ericson Wolke från Försvarshögskolan. Han har bland annat skrivit Sjömakt och sjöfolk: Den svenska flottan under 500 år tillsammans med Anna‑Sara Hammar.

Under 1800‑talet förändrades sjökrigföringen i grunden, på samma sätt som artilleriet revolutionerade krigföringen under 1400‑ och 1500‑talen. Maskiner ersatte segel och åror, vilket frigjorde fartygen från vindens och vädrets begränsningar. Trä byttes ut mot järn och stål, vilket gav robustare fartyg som bättre stod emot beskjutning. Samtidigt förbättrades artilleriets räckvidd, precision och verkan.

Men det gick inte alltid så fort. Segelskeppet Skandinavien började byggas vid Karlskrona örlogsvarv redan 1825, men arbetet fortskred mycket långsamt. Namnet vittnar om en tid när de nordiska länderna, mest i ord, ville hjälpa varandra militärt. Under byggtiden skedde en snabb teknisk utveckling inom örlogsflottan, vilket gjorde att Skandinavien ansågs omodern redan innan hon sjösattes 1860. Och vid den tiden hade också skandinavismen passerat bäst före‑datum.

Vid första världskrigets utbrott 1914 stod Karlskrona åter i centrum. Sverige förklarade sig neutralt, men sjötrafiken i Östersjön utsattes för omfattande minfällningar och ubåtskrigföring. Örlogsvarvet och flottstationen i Karlskrona hölls i beredskap för att avvisa intrång och upprätthålla sjöbevakning längs kusten.

Sverige var nära att dras in i kriget vid den så kallade "tjurrusningen" av den ryske amiralen Nikolaj von Essen, som den 9 augusti 1914 genomförde en egenmäktig operation med den ryska Östersjöflottan. Han ville förekomma ett förmodat svenskt‑tyskt samarbete och planerade att attackera den svenska flottan vid Gotland och bombardera Stockholms skärgård. Operationen avbröts dock i sista stund av det ryska högkvarteret, vilket räddade Sverige från att dras in i kriget.

Källor

Ericson Wolke, Lars & Hammar, AnnaSara (2022). Sjömakt och sjöfolk: den svenska flottan under 500 år. Lund: Nordic Academic Press

Hillbom, Rune (1982). Karlskrona 300 år: en återblick i ord och bild. D. 2 1863-1930. Karlskrona: Abrahamson

Musik: Schubert Moment Musical Op 94 No 3 D780 med Michele Nobler; Storyblock Audio.

Bild: Skeppsbyggen i världsklass: På 1830-talet sjöd Karlskrona örlogsvarv av aktivitet. I femfingerdockorna växer här tre praktfartyg fram – fregatten Eugenie och linjeskeppen Skandinavien och Stockholm – medan fregatten Göteborg repareras i svajningsrummet innanför de öppna dockportarna. Tonlitografi av Auguste Mayer ur Voyages en Scandinavie… (Paris, 1852). Källa: Auguste Mayer (1805–1890) – Voyages en Scandinavie, en Laponie, au Spitzberg et aux Feröe pendant les années 1838, 1839 et 1849 (1852). Licens: Public Domain.

Lyssna också på Krimkriget år 1854-56 inleddes i Östersjön.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Krigen mot Ryssland under 1700-talet ledde till att flottbasen i Karlskrona förlorade i betydelse. Fokus flyttades istället till skärgårdsflottan och Sveaborg. Staden drabbades dessutom hårt av epidemier under århundradet.

Trots motgångarna gick Karlskronas örlogsvarv in i en glansperiod tack vare skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman. Under 1780-talet inleddes en modern varvsepok när af Chapman införde serietillverkning och standardiserade ritningar, vilket förvandlade Karlskrona till ett av Europas mest avancerade varv.

Detta är det andra avsnittet i en serie om fyra i podden Historia Nu, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om Karlskronas strategiska och politiska betydelse under Sveriges krig från 1740-tal till början av 1800-talet. Avsnittet är ett betalt samarbete med Destination Karlskrona.

Under frihetstiden stod de politiska grupperingarna hattarna och mössorna i konflikt om vem som var Sveriges främsta fiende – hattarna pekade på Ryssland, mössorna på Danmark. Eftersom Karlskrona byggts för att försvara riket mot danskarna blev staden ett naturligt fäste för mössorna.

Sverige, då en stormakt, besegrades under det stora nordiska kriget, men ambitionerna kvarstod. Hattarnas ryska krig 1741–1743 drevs av revanschlust snarare än realistisk planering. Trots flottans betydelse drabbades insatserna av bristfällig logistik och svag ledning.

Efter katastrofen 1743 inleddes en period av återuppbyggnad och modernisering. Under 1750-talet samarbetade af Chapman – senare varvschef i Karlskrona (1782–1793) – med skärgårdsflottans befälhavare Augustin Ehrensvärd och utvecklade nya fartygstyper: skärgårdsfregatterna udema, pojama, hemmema och turuma, uppkallade efter finska landskap. Samtidigt förbättrades infrastruktur i Karlskrona: 1758 påbörjades byggandet av de berömda “Fem fingerdockorna”, täckta torrdockor enligt Ehrensvärds förslag.

Under Gustav III:s ryska krig (1788–1790) stod Karlskrona återigen i centrum för upprustningen. Högsjöflottan, baserad i Karlskrona, konkurrerade om resurser med den nybildade skärgårdsflottan, vilket skapade organisatorisk splittring. Kriget inleddes med att flottan kastade loss från Karlskrona i juni 1788 under hertig Karls befäl – denna gång betydligt bättre förberedd än under hattarnas krig. Slaget vid Svensksund 1790 resulterade i en överväldigande seger där över 40 ryska fartyg förstördes.

Källor

Ericson Wolke, Lars & Hammar, AnnaSara (2022). Sjömakt och sjöfolk: den svenska flottan under 500 år. Lund: Nordic Academic Press

Hillbom, Rune (1979). Karlskrona 300 år: en återblick i ord och bild. [D. 1] 1679-1862. Karlskrona: Abrahamson.

Karlskronafebern - den stora epidemin 1788-1790, Av Marinmuseum

Femfingerdockan. En av varvets märkligaste byggnader som byggdes under åren 1758-1856.

Bild: Fredrik Henrik af Chapman, Sveriges store skeppsbyggnadsförnyare, skildras här vid sitt arbetsbord omkring 1778. Med fartygsritningar i handen och Vasaorden på bröstet speglar porträttet hans avgörande roll i moderniseringen av örlogsvarvet i Karlskrona. Porträtt i olja av Lorens Pasch den yngre. Källa: Nationalmuseum Licens: Public Domain.

Ett montage på en av Chapmans ritningar från 1789 av skeppet Venus.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I november 1679 kliver kung Karl XI iland på Trossö i Blekinges skärgård. Redan året därpå får Karlskrona sina stadsprivilegier. Här ska ett nytt nav för Sveriges sjömakt växa fram – långt från huvudstadens hamnar, men närmare ärkefienden Danmark.

Bakom beslutet låg dyrköpta lärdomar från det skånska kriget (1675–1679), där Sverige nästan förlorade Skåne och flottan led ett förödande nederlag vid Ölands södra udde. I samband med detta gick regalskeppet Kronan under, och över 800 man omkom.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med, historikern Olle Larsson, om varför Karlskrona grundades, varför platsen valdes och hur stadens unika historia formades av flottan och samtidens marinstrategi. Detta är ett betalt samarbete med Destination Karlskrona.

Det svenska riket var ett sjörike där vattenvägarna förenade stormaktens alla delar. Flottans uppgift var att skydda dessa förbindelser och möjliggöra snabb truppförflyttning. Därför blev en örlogsstad längre söderut inte bara önskvärd, utan absolut nödvändig.

Efter freden i Roskilde 1658 – då Danmark avträdde Skåne, Halland och Blekinge till Sverige – blev behovet av en stark närvaro i södra Östersjön uppenbart. Det Skånska kriget visade dessutom att Stockholms hamn låg för långt norrut, och flottan där var ofta oförmögen att rycka ut – fartygen frös fast om vintern och underhållet var bristfälligt.

Den 10 augusti 1680 kungör Karl XI stadsprivilegierna för Karlskrona – Sveriges första systematiskt planerade stad. Den byggdes främst för militära ändamål och utstrålade stormaktstidens storslagna ambitioner och var utformade efter barockens ideal—monumentalitet, symmetri och breda, raka gator. Stadens formgivning hämtade inspiration från andra stora europeiska anläggningar, bland annat Versailles och antikens Rom, samt örlogsstäder i England, Frankrike och Holland.

Här skulle flottan husera, men också en helt ny befolkning leva, handla och arbeta i nära samspel med kanoner, kaserner och skeppsvarv. För att snabbt få igång stadens liv tvingades borgare från Ronneby, Kristianopel och andra orter att flytta hit. Dessutom omplacerades 3 000 finländare – varav över 1 100 båtsmän med familjer – till Blekinge. Skeppstimmermän och hantverkare hämtades från Österbotten, Roslagen, Bohuslän och till och med från Skeppsholmen i Stockholm, som stod tom på både material och manskap. Under 1690-talet bodde omkring 4 000 personer i Karlskrona som skulle bli rikets tredje stad efter Stockholm och Riga.

På Trossö såg Karl XI och hans rådgivare chansen att skapa något helt nytt: en kombination av flottbas och barockstad, både strategiskt placerad och symbolisk för svensk dominans.

År 1683 utformades stadsplanen av Erik Dahlbergh, Hans Wachtmeister och Carl Magnus Stuart enligt barockens ideal: raka gator, stora torg och en tydlig uppdelning mellan civilt och militärt. Fästningar, broförbindelser till fastlandet och ett av Europas mest moderna skeppsvarv började ta form. För att locka handel erbjöd staten tullfrihet.

Musik Dido och Aeneas tredje akten av Henry Purcell, inspelad 1935 med dirigenten Clarence Raybould, sångarna Nancy Evans, Roy Henderson, Mary Hamlin, Mary Jarred, Gwen Catley, samt Boyd Neel String Orchester. Internet Archive, Public Domain.

Källor:

Ericson Wolke, Lars & Hammar, AnnaSara (2022). Sjömakt och sjöfolk: den svenska flottan under 500 år. Lund: Nordic Academic Press

Hillbom, Rune (1979). Karlskrona 300 år: en återblick i ord och bild. [D. 1] 1679-1862. Karlskrona: Abrahamson

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sverige spelade en betydande roll som skyddsmakt för 27 stater under andra världskriget. När krigförande länder bröt sina diplomatiska förbindelser trädde Sverige in som neutral mellanhand och ansvarade för deras diplomatiska intressen. Utrikesdepartementets avdelning som hanterade skyddsmaktsärenden växte till nästan 200 personer.

Särskilt viktig blev den svenska legationen i Tokyo, som tvingades hyra två extra byggnader för all personal som arbetade med skyddsmaktsärenden. På Hawaii arbetade den svenska konsuln under hård press efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor med alla skyddsärenden som rörde japanska medborgare. Sverige fungerade också som mellanhand när representanter för den japanska regeringen ville diskutera kapitulation inför USA.

Detta är det andra av två avsnitt om Sverige och Östasien under andra världskriget i podden Historia Nu, med programledaren Urban Lindstedt och historikern Ingemar Ottosson, författare till boken Sverige och andra världskriget i Östasien.

Svenska diplomater agerade som skyddsmakt för länder som inte längre kunde ha ambassader i Tokyo, såsom USA, Storbritannien och Nederländerna. Sverige övervakade krigsfångeläger, organiserade utbyten av civila och krigsfångar, och förmedlade diplomatiska meddelanden mellan fiendestater.

Stockholm blev under kriget en internationell smältdegel för diplomater, affärsmän – och spioner. Den japanska legationen i Stockholm spelade en nyckelroll i ett underrättelsenätverk som samlade information om den allierade krigsinsatsen, särskilt via kontakter i Tyskland, Finland och det neutrala Sverige.

Japanska diplomater och underrättelseofficerare opererade ofta under diplomatisk täckmantel, och kunde tack vare Sveriges neutrala hållning röra sig relativt fritt. Genom att utnyttja pressbevakning, kontakter i näringslivet och förtäckta möten med tyskar, lyckades de samla in viktig information om allt från truppförflyttningar till teknisk utveckling.

Samtidigt företrädde Sverige även Japans intressen i vissa västländer, om än i mer begränsad omfattning. En särskilt dramatisk episod inträffade under krigets slutskede i Tokyo, där Sveriges envoyé Widar Bagge, som haft nära kontakter med den japanska politiska eliten, via Bunshiro Suzuki – chefredaktör för dagstidningen Asahi Shimbun – fick reda på att delar av Japans maktapparat ansåg kriget vara förlorat och sökte fred. Genom Sverige försökte man upprätta kanaler till Washington och London för att undersöka möjligheten till ett fredsavtal där kejsarinstitutionen kunde bevaras.

Den svenska diplomatiska ledningen vidarebefordrade ett japanskt fredserbjudande till Storbritannien, som i sin tur kontaktade USA. Japan var då berett att överlämna alla erövrade territorier, inklusive Manchukuo. Men USA:s krav på villkorslös kapitulation (unconditional surrender) lämnade inget rum för kompromisser.

När Widar Bagge lämnade Tokyo den 13 april 1945 gick även det svenska fredsinitiativet i graven.

Bildtext: Sveriges ÖB, general Thörnell, tillsammans med Japans militärattaché i Stockholm, Makoto Onodera som under andra världskriget bedrevs underrättelsearbete i Stockholm.

Bilden är hämtad ur nyhetsarkivet hos Högskolan Kristianstad, licens: medieanvändning. Mynewsdesk

Musik: Japan Taiko av Boomer, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sverige spelade en mer aktiv diplomatisk roll i Japan och Kina än i Europa under andra världskriget. Eftersom Sverige aldrig hotades militärt av Japan kunde landet föra en självständig utrikespolitik gentemot Tokyo och upprätthöll aktiva diplomatiska relationer i regionen.

Medan bomberna föll över Nanjing i Kina och striderna rasade i Stilla havet, växte Sveriges legation i Tokyo till ett av landets mest betydelsefulla diplomatiska uppdrag. 

Sveriges främsta intressen i Östasien under 1930-talet var ekonomiska och diplomatiska. Export, import och handelsförbindelser – med produkter som järnmalm, trävaror, industrivaror ‒ var viktiga motiv. Och Sverige fortsatte att upprätthålla goda diplomatiska förbindelser med Japan under hela kriget.

Detta är det första av två avsnitt om Sverige och Östasien under andra världskriget i podden Historia Nu, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med historikern Ingemar Ottosson, aktuell med boken Sverige och andra världskriget i Östasien.

Trots att kriget mellan Japan och Kina hade pågått i flera år när andra världskriget bröt ut i Europa 1939, har det länge stått i skuggan av de europeiska och nordafrikanska krigsskådeplatserna. Detta trots att vissa forskare hävdar att andra världskriget i praktiken började redan 1931, med den så kallade Manchuriska krisen. Då iscensatte japanska officerare den så kallade Mukdenincidenten genom att spränga en del av järnvägen i Manchuriet och skylla på kinesiska trupper. Händelsen blev förevändningen för en snabb japansk ockupation av hela regionen, där man 1932 upprättade marionettstaten Manchukuo med den avsatte kejsaren Puyi som formell ledare.

När Nationernas Förbund, med stöd från bland annat Sverige, fördömde Japans agerande, svarade Japan med att lämna organisationen. Detta blottlade det internationella samfundets oförmåga att stoppa aggressionspolitik och markerade början på ett skifte i världspolitiken där stormakter agerade alltmer ensidigt.

Sex år senare, i juli 1937, utbröt strider vid Marco Polo-bron nära Peking efter en dispyt kring en försvunnen japansk soldat. Den inledande skottväxlingen mellan japanska och kinesiska trupper eskalerade snabbt och blev upptakten till det andra kinesisk-japanska kriget – en konflikt som skulle komma att bli en av 1900-talets mest förödande. Manchuriet blev därmed upptakten till Japans territoriella expansion, medan striderna vid Marco Polo-bron markerade övergången till ett öppet storkrig i Asien.

Sveriges neutrala status under kriget gav dess diplomater ett unikt handlingsutrymme i Östasien. Legationen i Tokyo tjänade inte bara som förbindelsepunkt mellan Sverige och Japan, utan också som ett diplomatiskt nav för andra länder som saknade representation i området. Svenska diplomater vidarebefordrade exempelvis post och förhandlade om fångutväxlingar mellan stridande länder, vilket gav Sverige ett viktigt, om än diskret, inflytande i regionen.

Bildtext: Japanska soldater ur 29:e regementet intar stridsställning vid Mukdens lilla västra port under Mukdenincidenten 1931 – en händelse som markerade början på Japans ockupation av Manchuriet. Källa: 勿忘历史：日本发动918事变东北沦丧(5) Fotograf: Okänd Licens: Public Domain.

Musik: Japan Taiko av Boomer, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

talien var det första landet där en fascistisk regim tog makten – i huvudsak med legala medel, även om gatuvåld var en avgörande förutsättning. Fascisterna erbjöd ungdom, glödande nationalism och en masspolitik som ett svar på de ”gamla männens” konservatism och liberalism.

De traditionella partierna förmådde inte hantera de hänsynslösa fascisterna, som utnyttjade både nationalism och våld för att nå makten. Skräcken för bolsjevikernas revolution i Ryssland gjorde fascismen till ett brett alternativ bland konservativa jordägare, pressade hantverkare, små butiksägare och delar av arbetarklassen.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Eskil Fagerström, journalist och författare, aktuell med boken Fascismens födelse 1918–1926.

Fascistledaren Benito Mussolini var en skicklig maktspelare som satte makten före ideologin i det nyligen enade Italien. Han blev utesluten ur socialistpartiet efter sina kampanjer för att Italien skulle gå med i första världskriget. Därefter utnyttjade han besvikelsen över de uteblivna landvinsterna efter kriget, trots att Italien var en av segrarmakterna, samt rädslan för den bolsjevikiska revolutionen.

Veteraner från första världskriget kom att spela en framträdande roll inom fasciströrelsen. Den politiska teatern med marschen mot Rom 1922 blev avgörande för hur fascisterna kunde erövra regeringsmakten.

Bild: På PNF:s kongress i Neapel i oktober 1922. Till vänster De Bono, den unge Balbo, i mitten Mussolini i svart skjorta med armbindel, bakom De Vecchi och troligen Michele Bianchi. Till höger, med fez på huvudet, Aurelio Padovani.

Fotograf: Okänd. Public domain.

Musik: Anthem of The P.N.F. – Giovinezza

🎧 Lyssna också på: Italiens dramatiska enande

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gustav III (1746–1792) hade ett kluvet förhållande till upplysningens idéer. Hans reformer inom straffrätt, religionsfrihet, hälsa och kultur var tydliga uttryck för upplysningstänkandet. Samtidigt innebar inskränkningar i tryckfriheten och motståndet mot den franska revolutionen att han aldrig fullt ut kunde förena upplysningens ideal om frihet med sin egen enväldiga maktutövning.

Redan som kronprins läste Gustav III upplysningsfilosofer som Voltaire, Rousseau och Montesquieu. Som kung blev han en av de främsta upplysta despoterna – en härskare som förenade enväldig makt med reformer inspirerade av upplysningens ideal. Men han föredrog att läsa upplysningsfilosofer framför att träffa dem.

I detta avsnitt av Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Hugo Nordland, aktuell med boken Överlevaren – En biografi om Gustav III (Historiska Media).

Upplysningen förknippas ofta med förnuft, vetenskap, tolerans och samhälleliga reformer. I Frankrike fick rörelsen kanske sitt tydligaste uttryck i Encyklopedien (1751), där tidens samlade kunskap gjordes tillgänglig för allmänheten.

Den svenska upplysningen utvecklades inte som en enhetlig rörelse utan antog upplysningsidéer inom vetenskap, litteratur och politik. Spridningen skedde genom vetenskapliga akademier, offentliga sällskap och tidningar, snarare än genom en samlad opinionsrörelse, och banade väg för reformer som ökad religions- och tryckfrihet samt tidig folklig folkbildning. Men vetenskapshistorikern Tore Frängsmyr har ifrågasatt om Sverige alls hade en upplysning i egentlig mening, och menat att det snarare rörde sig om pragmatiska nyttoreformer än en intellektuell rörelse inspirerad av franska filosofer.

Samtidigt menar forskare som Marie-Christine Skuncke och Jakob Christensson att man mycket väl kan tala om en svensk upplysning – om än i en mer moderat, kristen och praktiskt orienterad form. Här symboliseras upplysningen snarare av sockenprästen som lärde bönder att vaccinera sina barn, lantmätaren som kartlade landet och provinsialläkaren som bidrog till folkets hälsa.

Mot denna bakgrund framstår Gustav III som en central gestalt i 1700-talets kulturhistoria. Hans politik speglade både upplysningens inflytande och det svenska samhällets särdrag. I Lovisa Ulrikas omfattande bibliotek på Drottningholm tillgodogjorde han sig europeisk filosofi – särskilt påverkades han av fysiokraten Mercier de La Rivière och dennes idé om en ”naturlig ordning”. Till sin mor skrev han entusiastiskt:

”Den är utomordentligt intressant och lägger fram nya och riktiga idéer, som tills nu har undgått till och med de mest upplysta politikers ögon.”

Efter statsvälvningen 1772 genomförde Gustav III reformer som speglade Beccarias idéer om en humanare straffrätt: tortyr som förhörsmetod avskaffades och dödsstraffet begränsades från 1779 till att gälla endast mord, dråp och barnamord. Barnamordsplakatet 1778 gav ogifta mödrar rätt att föda anonymt för att minska barnamorden.

Bildtext: Gustav III (i guldfärgad rock) tillsammans med sina bröder prins Fredrik Adolf och prins Karl, den senare sedermera kung Karl XIII. Gustav III framställs ofta som en upplyst despot – en monark som förenade enväldets makt med reformer präglade av upplysningstidens idéer. Konstnär: Alexander Roslin, Tre bröder. Licens: Public Domain.

Musik: Elegant Arguments av Boris Skalsky, Storyblock Audio

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Tyskland invaderade Polen den 1 september 1939 stod Sverige inte väl rustat – vare sig militärt eller vad gäller en fungerande underrättelsetjänst. Men behovet var akut, och utan några egentliga traditioner byggdes snabbt en militär underrättelsetjänst upp av egensinniga individer. Aktioner och samarbeten med utländska underrättelsetjänster genomfördes ofta utan politisk insyn.

Under andra världskriget utvecklades en svensk underrättelsetjänst som lyckades knäcka tyskarnas krypterade telegraftrafik, känd som G‑trafiken, som gick över svenska telegrafledningar. Knäckandet av G‑trafiken är en bedrift i nivå med britternas arbete med Enigma‑krypteringen.

Samtidigt samarbetade tyskvänliga underrättelsemän med Gestapo och läckte information om norska motståndsmän och flyktingar.

I podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Wilhelm Agrell, historiker specialiserad på freds‑ och konfliktvetenskap samt professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet. Agrell är författare till boken Sprickor i järnridån. Svensk underrättelsetjänst 1944–1992.

Historien om den svenska underrättelsetjänstens framväxt är berättelsen om hur ett litet land i ett geopolitiskt utsatt läge byggde upp en underrättelsetjänst som rymde både stora framgångar och dramatiska misslyckanden. Det fanns i praktiken ingen underrättelsetjänst värd namnet när andra världskriget bröt ut. Flera egensinniga chefer byggde upp verksamheten utan manualer – ibland blev den snarast en belastning för politiker, som hade mycket begränsad insyn.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Augustus grep makten under den utdragna maktkampen i spåren av mordet Julius Caesars genomlevde Rom en djup identitetskris. Republiken hade kollapsat, och ett nytt imperium växte fram – styrt av en man som vägrade titulera sig kung, men ändå utövade envälde i praktiken.

För att befästa sin ställning och skapa den långvariga freden – Pax Romana – insåg Augustus att han behövde kontrollera mer än armén och senaten; han måste också forma romarnas värderingar, livsstil och kultur. Men han lyckades inte kontrollera sin egen dotter Julia.

I det sjätte och avslutande avsnittet i Historia Nu:s sexdelade serie om Romarriket samtalar Urban Lindstedt med Ida Östenberg, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.

Ett av de tydligaste uttrycken för detta var Augustus försök att kontrollera det privata livet – särskilt äktenskap, sexualitet och kvinnlig dygd. Genom lagar som Lex Iulia de maritandis ordinibus (18 f.Kr.) och Lex Iulia de adulteriis coercendis (17 f.Kr.) ville Augustus återupprätta så kallade romerska dygder. Gifta medborgare – särskilt från överklassen – förväntades föda fler barn och leva moraliskt. Ogifta kunde drabbas av ekonomiska straff, och äktenskapsbrott blev ett offentligt brott. Kvinnor hamnade i fokus för regleringen: lojalitet, trohet och moderskap framhölls som ideal. Ironiskt nog drabbades hans egen dotter Julia – landsförvisad år 2 f.Kr. för påstått omoraliskt leverne – vilket innebar ett officiellt bakslag för hans moralism.

Samtidigt kultiverade han en ny kulturell identitet genom att skydda och uppmuntra den latinska poesin – det som kom att kallas "det gyllene århundradet". Poeter som Horatius, Vergilius och, inledningsvis, Ovidius var nära kopplade till hans hov. Aeneiden av Vergilius blev ett epokgörande nationalepos som förenade myt, historia och Augustusrötter och kopplade honom till guden Venus genom Aeneas släktlinje. Ovidius, vars verk som Metamorfoser och Ars Amatoria klantades med kärlek och förförelse, förvisades till Svarta havets kust år 8 e.Kr. – i ett tydligt tecken på kulturens spänning under Augustus regim.

En av hans mest konkreta kvarlevor är byggnadsverk. Augustus återuppbyggde gamla tempel, lät uppföra nya offentliga byggnader och förskönade stadens infrastruktur – allt vitalt för att skapa ett värdigt Rom. I Res Gestae Divi Augusti sammanfattar han sin insats: “Jag tog över en stad av tegel och lämnade en av marmor.” Monument som Ara Pacis och Mars Ultors tempel på Forum Augustum manifesterade hans roll som fredsstiftare och Caesars arvtagare – och fyllde stadsrummet med arkitektonisk symbolik, arbetstillfällen och belöningar för lojalitet. Det nya Rom – mjukgatad i marmor – blev ett monument över hans makt.

Omslag: Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.

Musik: Cinematic Grand Opening In Rome av Nick Battle, Storyblock Audio

Lyssna också på Slaget vid Teutoburgerskogen som befriade germanerna.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Julius Caesar mördades den 15 mars 44 f.Kr. förväntade sig många att den romerska republiken skulle återupprättas. I verkligheten bevarades och vidareutvecklades många av hans reformer av hans adoptivson Augustus. Kejsardömet var ett faktum.

Caesar och Augustus lade de grunden till kejsardömet efter århundraden av republik. Octavianus, senare Augustus, inledde sin karriär med blod på sina händer. När regimen stabiliserats fick vi Pax Romana – cirka 200 år av fred där litteratur och konst blomstrade med poeter som Vergilius, Horatius och Ovidius.

I det femte avsnittet i Historia Nu:s sexdelade serie om Romarriket samtalar Urban Lindstedt med Ida Östenberg, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet.

Flera av Caesars reformer var så framgångsrika att de överlevde hans död och sattes i system under kejsartiden. Ett tydligt exempel är den Julianska kalendern, infördes 45 f.Kr. och baserades på solåret med 365 dagar och skottdag vart fjärde år. Den ersatte den tidigare månbaserade kalendern och användes i över 1 600 år – kalendern vi använder idag har sin grund här, och juli är uppkallad efter honom.

En annan viktig princip var en utvidgning av medborgarskapet till provinser som Gallien och Spanien, särskilt för dem som tjänat militären. Denna inkluderande strategi banade väg för en enhetlig identitet i riket, och nådde sin kulmen i Caracallas edikt år 212 e.Kr., som gav fullt medborgarskap till alla fria män i imperiet.

Augustus, född Gaius Octavius och adopterad av Caesar, fullbordade övergången från republik till kejsardöme. Efter Actium‑segern 31 f.Kr. och att ha antagit titeln Augustus år 27 f.Kr., behöll han republiken som sken men styrde i praktiken enväldigt. Han erhöll imperium maius (överhög befälsrätt) och tribunicia potestas (rätt att sammankalla folkförsamlingen och lägga in veto), samt införde regelbundna folkräkningar.

Augustus organiserade ett professionellt ämbetsmannasystem med kompetenta guvernörer, reformerade skattesystemet och stabiliserade myntet. Augustus byggde ett rikstäckande vägnät och postsystem, vilket förbättrade kommunikation och handel.

Militärt omorganiserade han armén: legionerna minskades till 28, soldater fick fast tjänstgöringstid och pension. Han skapade pretoriangardet och använde klientstater som buffertzoner, vilket minskade behovet av militärt ständigt närvarande styrka.

Augustus genomförde också sociala och religiösa reformer för att återuppliva romerska dygder: morallagar som gynnade äktenskap och barnafödande hos överklassen, återställde tempel, högtider och stärkte kejsarkulten – kejsaren hyllades som nästan gudomlig.

Hans storslagna stadsförnyelse illustreras av uttrycket “Jag fann en stad av tegel – lämnade den i marmor.” Forum, tempel och monument byggdes rikstäckande. Dessutom inrättade han brandkår och polis (vigiles) i Rom.

Omslag: Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus var romerska folktribuner som verkade för omfattande jord- och samhällsreformer till förmån för de fattiga klasserna. En skulpterad framställning från 1800‑talet föreställande de två bröderna Gracchus, utförd av Jean‑Baptiste Claude Eugène Guillaume. Idag uppställd vid Musée d’Orsay i Paris. Wikipedia. Public Domain.

Musik: Cinematic Grand Opening In Rome av Nick Battle, Storyblock Audio

Lyssna också på Kleopatra VII – maktspelerskan.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.