När den brittiska regeringen år 1917 utlovade ett nationellt judiskt hem i Palestina bestod befolkningen i området till 93 procent av araber. Löftet skulle vid staten Israels utropande 1948 innebära att 700 000 araber fördrevs från land de bebott i århundraden.

Stora pogromer i Ryssland i slutet på 1800-talet ökade den judiska invandringen till det ottomanska Palestina. En invandring som på 1930-talet ledde till väpnade arabiska uppror i det då brittiska mandatet Palestina. I slutändan var det var en kamp om land mellan judiska sionister och arabiska nationalister som araberna förlorade.

I den nymixade reprisen av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ingmar Karlsson är författare och tidigare diplomat som skrivit flera böcker om Mellersta Östern. Han är aktuell med boken Folket som inte fick finnas. Palestinierna historia.

Israel-Palestina-konflikten har pågått ända sedan den brittiska regeringen lovade ett judiskt hemland i Palestina 1917, utan några större hänsyn till den existerande befolkningen i området.

Den palestinska nationalismen väcktes till liv redan under den ottomanska perioden, av den stora judiska invandringen som tog fart i slutet på 1800-talet. Storbritannien kontrollerade Palestina militärt från år 1917 och som mandatmakt åren 1922–48. När britterna gav upp sitt mandat i Palestina efter andra världskriget kunde sionisterna genom diplomatiskt och politiskt arbete säkra FN:s generalförsamlings resolution 1947 om en judisk stat i Palestina.

Sionismens främsta mål var uppfyllt när Israel utropades 14 maj 1948. I kriget som följde efter staten Israels utropande år 1948 fördrevs 700 000 araber efter en noga planerad plan och efter att Israel ockuperade Västbanken 1967 har folkrätten åsidosatts med en extensiv judisk bosättning på ockuperad mark.

I dagens Israel har invånarna har olika rättigheter och skyldigheter beroende på sin etniska och religiösa bakgrund. Landets judiska befolkning är medborgare i en demokrati, araberna i Israel får delta i allmänna val men har inte samma rättigheter som judar, bosättarna på Västbanken har alla rättigheter men inga skyldigheter och slutligen utsätts palestinierna i de ockuperade områdena dagligen för övergrepp och lever i en rättslös och apartheidliknande tillvaro.

Bild: Al-Naqba en palestinsk man 1948 i flyktinglägret Jaramana i Damaskus i Syrien. Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Roten till inbördeskriget i Syrien – den koloniala efterbörden.

Musik: Arabic Instrumental av MEDIA MUSIC GROUP, Storyblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vuxna drack inte mjölk det svenska bondesamhället – tvärtom ansågs det slösaktigt att dricka mjölken istället för att göra ost eller smör. Detta skulle förändras under 1900-talet när mjölkpropaganda fick oss att förknippa mjölken med modernitet och hälsa.

En kraftfull, statligt stödd mjölkpropaganda som påverkade allt från skolbespisningar till mejeributikernas utbud förändrade vår relation till mjölken. Bakom denna framgångsrika kampanj låg en föreställning om mjölken som något unikt svenskt – en oskuldsfull och naturlig dryck som kunde bidra till att bygga ett starkare folk. På 1950-talet drack svensken i snitt 220 liter mjölk om året.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Håkan Jönsson, etnolog och författare till boken Mjölk – en kulturanalys av mejeridiskens nya ekonomi.

Mjölken kom att bära moderna värden som hygien, rationalitet och framsteg, samtidigt som den förknippades med barndom, nation och trygghet. Men detta var ingen slump. Genom ett samspel mellan industri, politik och medicinsk expertis lyckades mejerinäringen positionera mjölken som något mer än bara föda – den blev en ideologisk dryck.

Ända in på 1900-talet betraktades färsk mjölk med viss misstänksamhet – som något omoraliskt och slösaktigt i ett bondesamhälle där grädde och smör var mer värdefulla. Först med industrialiseringens framsteg, såsom pastörisering och urban distribution, började färsk mjölk säljas i större skala till stadsbor. När den medicinska forskningen samtidigt började lyfta fram mjölkens innehåll av vitaminer, mineraler och protein, blev drycken en naturlig bundsförvant i kampen mot undernäring – särskilt bland barn och arbetarklass.

En avgörande aktör i denna utveckling var Föreningen Mjölkpropagandan, grundad 1923. Föreningen bedrev omfattande informations- och reklamverksamhet i form av broschyrer, filmer, skollektioner, mjölkveckor och inte minst de populära mjölkbarerna. På Stockholmsutställningen 1930 lanserades mjölkbarerna som en del av en ny funktionalistisk och modern livsstil. Mjölken blev där en symbol för det rationella samhället – homogeniserad, standardiserad och förpackad i fyrkantiga kartonger.

Mjölkens symbolik användes också i formandet av en svensk identitet. Den ansågs vara ursvensk, till skillnad från kontinentala drycker som vin eller kaffe. Reklam och undervisning genomsyrades av budskap om mjölkens naturlighet och dess koppling till ett sunt nordiskt ideal. Den var en dryck som kunde ena både högern och vänstern: för bonderörelsen var den en ekonomisk livlina, för socialdemokratin ett redskap för att förbättra folkhälsan.

Mjölkens politiska laddning fick också mer problematiska uttryck. Under 1930-talet användes den i rasideologiska sammanhang för att illustrera skillnader mellan det "rena" nordiska och det "exotiska" andra. Ett känt exempel är en barnteckning från 1934 där en vit flicka dricker mjölk medan en svart pojke dricker kaffe – med budskapet att den svenska flickan gör det rätta valet.

Bild: Mjölkbar vid Svandammen i Uppsala under firandet av Barnens dag år 1934. Barn och vuxna samlade i ett somrigt utomhusmiljö, arrangerat av Barnens Dags Riksförbund. Fotografi av Paul Sandberg. Digitalt Museum. Identifikationsnummer: PS05839. Licens: Public Domain).

Musik: Kaffe utan grädde är en sång av Gösta Jonsson utgiven av Mjölkcentralen på 78-varvare 1938. Sången betraktades som reklam och bannlystes därför i Sveriges Radio. Youtube. Public Domain.

Lyssna också på Propagandans heliga uppdrag.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I slutet av juni 1710 anlände pesten till Stockholm ombord på skeppet Stäkesund från Pärnu på andra sidan Östersjön. En strikt fyrtio dagars karantän införde, eftersom det ryktades att pesten härjade i Polen. Trots detta bortsåg en skeppare från karantänreglerna och föll plötsligt död vid en måltid på Erstavikskrogen. Snart rapporterades fler misstänkta dödsfall.

I flera månader valde stadens myndigheter att ignorera rapporterna om dödsfall i pest. Det ledde till den värsta katastrofen i Stockholms historia. Först i september erkände man att pesten nått huvudstaden — då var dödstalen redan alarmerande höga.

I denna nymixade repris andra avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med journalisten och författaren Magnus Västerbro, som skrivit boken Pestens år – Döden i Stockholm 1710.

Epidemin blev Sveriges största katastrof i historisk tid. Av stadens cirka 55 000 invånare dog omkring 22 000 fram till dess att farsoten ebbade ut i januari. Pesten spred sig även till andra städer, exempelvis Norrköping, där hälften av stadens 4 000 invånare miste livet.

När det var som värst dog över 200 personer om dagen. Obegravna lik staplades på kyrkogårdarna, och stadens mest farliga och eftertraktade arbete blev att samla in kropparna. Dödstalen började sjunka i november: 1 305, sedan 1 043, ännu en gång 1 043, därefter 787 och i december sista veckan 572. En trolig förklaring är att så många redan hade avlidit.

Urban Hjärne, chef för Collegium Medicum, förnekade länge att Stockholm drabbats av pest. Hans ovilja att erkänna pesten förhindrade tidiga åtgärder för att stoppa smittspridningen.

Bakteriesjukdomen pest finns fortfarande kvar i världen, men den är behandlingsbar med antibiotika. Världshälsoorganisationen rapporterar mellan 1 000 och 3 000 fall per år. Böldpest har överlevnadsgrad över 50 % utan behandling — lungpest och blodpest var dock nästan alltid dödliga före antibiotikans tid. Under 1700-talet kände man inte till att pesten spreds via löss och råttor.

Den första stora epidemin, Justinianska pesten (500-talet), försvagade Östrom. Digerdöden på 1300‑talet var den mest kända pestepidemin i Europa. Senare samhällsstärkning och förbättrad hygien på 1800‑talet, inklusive brunråttans dominans, bidrog till att pestepidemier upphörde som systemhot. Den tredje pandemin startade i Kina, nådde 1894 Hongkong och spreds globalt via ångbåtar och tåg — särskilt illa drabbat blev Indien.

Musikintro: Toccata and Fugue in D minor, BWV 565 av Bach, framförd av James Kibbie (licens: Attribution‑NonCommercial‑NoDerivatives 3.0).

Källor: Magnus Västerbro, Pestens år: Döden i Stockholm 1710 (Historiska Media 2016)

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Gettysburg i Pennsylvania den 1-3 juli 1863 är kanske det mest kända slaget i det amerikanska inbördeskriget. Platsen var resultatet av att två arméer sökte varandra. Runt 300 skandinaver deltog vid Gettysburg.

Vändpunkten i kriget hade kommit redan vid slaget vid Antietam året innan, men efter Gettysburg kunde rebellarmén inte längre föra kriget på sina egna villkor.

Detta är det andra av två avsnitt av podden Historia Nu där programledaren Urban Lindstedt samtalar med journalisten och författaren Niclas Sennerteg, aktuell med boken Gettysburg – svenskarna som stred i amerikanska inbördeskriget.

Det amerikanska inbördeskriget rasade mellan 1861 och 1865 och är det dödligaste kriget i USA:s historia. Slaget vid Gettysburg utkämpades under tre intensiva dagar mellan den 1 och 3 juli 1863.

Den första dagen inleddes med att general John Bufords kavalleri lyckades hålla tillbaka de framryckande konfedererade trupperna. Bland de mest stridbara förbanden fanns Järnbrigaden, där soldater med svensk-norskt ursprung deltog i Michiganregementet. Dessa enheter spelade en avgörande roll i att pressa tillbaka sydstatssoldaterna och skapade oreda i Unionens elfte kår.

Den 2 juli blev slagfältet ännu mer kaotiskt, särskilt vid platser som Peach Orchard och Little Round Top, där Unionens förflyttningar visade sig vara strategiskt avgörande. Samtidigt förvandlades det så kallade Wheatfield till ett blodigt skärselden av närstrider, där båda sidor led svåra förluster.

Den 3 juli kulminerade striderna i det berömda anfallet känt som Pickett’s Charge – ett frontalangrepp över öppna fält mot Unionens linjer vid Cemetery Ridge. Resultatet blev en katastrof för konfederationen. Angreppet slogs tillbaka med förödande förluster, vilket tvingade general Robert E. Lee att inleda reträtt – en vändpunkt som gav nordstaterna övertaget i kriget.

Efterdyningarna av slaget var förödande. Uppemot 51 000 soldater beräknas ha dödats, sårats eller försvunnit under de tre dagarna. Fältsjukhusen var ofta kaotiska och bristfälligt utrustade, men vissa leddes av svenska läkare, som Dr Charles J. Nordquist, som försökte bringa ordning i kaoset. Många av de döda lades i provisoriska massgravar, en tragisk men nödvändig realitet i slagets efterspel.

De som överlevde återvände ofta till civila livet. Flera av de invandrade soldaterna, både svenska och norska, skulle senare bli framgångsrika bönder eller småföretagare i det växande Amerika – en tyst men bestående konsekvens av det blodiga slaget vid Gettysburg.

Bild: Slaget vid Gettysburg, Pennsylvania, den 3 juli 1863, skildrat i en handkolorerad litografi av Currier och Ives. Bilden visar ett avgörande ögonblick under det amerikanska inbördeskriget, där nordstaterna till slut segrade efter tre dagars blodiga strider. Nathaniel Currier och James Merritt Ives – Bild från Library of Congress, digitalt ID: cph.3g02088. Public Domain.

Musik: Ferdinand Himmelreich, Last Hope, kompositör: Louis Moreau Gottschalk, inspelad 16 oktober 1923, Edison Records, katalognummer 51285, matriskod 8773, University of California Santa Barbara, Internet Archive. https://archive.org/details/edison-51285_01_8773

Lyssna också på Slaveriet byttes mot terror och fängelse för påhittade brott.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Svenskarna hade nyss anlänt till USA och knappt hunnit rota sig eller lära sig språket. Ändå kom tusentals skandinaver att frivilligt slåss i det amerikanska inbördeskriget. De flesta på unionssidan.

Trots språkliga hinder och kulturellt främlingskap drog tusentals skandinaver på sig uniformen. Allt ifrån tjänstlediga adliga officerare som Ernst von Vegesack till utvandrade meniga kavallerister som bröderna Gron från Småland deltog i kriget.

Detta är det första av två avsnitt av podden Historia Nu där programledaren Urban Lindstedt samtalar med journalisten och författaren Niclas Sennerteg, aktuell med boken Gettysburg – svenskarna som stred i amerikanska inbördeskriget.

Det amerikanska inbördeskriget rasade mellan 1861 och 1865 och är det dödligaste kriget i USA:s historia, med över 750 000 döda. Konflikten bröt ut när elva sydstater bröt sig ur unionen i protest mot att Abraham Lincoln vann presidentvalet och farhågorna om att slaveriet skulle begränsas eller avskaffas. Nordstaterna ville bevara unionen och så småningom även avskaffa slaveriet, medan sydstaterna kämpade för självstyre och bevarandet av en slavbaserad ekonomi.

Men kriget handlade om mer än slaveri. Det var också en kamp om ekonomiska intressen, statlig kontra federal makt och en djup kulturell klyfta mellan nord och syd.

Tusentals skandinaver deltog i kriget, nästan uteslutande på nordstaternas sida. För många var beslutet att strida långt ifrån självklart. Dessa var människor som nyligen lämnat fattigdom och svält i Sverige för ett bättre liv – och nu stod de inför att riskera livet i ett krig vars orsaker ofta var komplexa och oklara för dem.

Ändå drogs de med. Inte bara av plikten eller pengarna, utan av hopp, press och identitet. För vissa var det ett sätt att visa sin lojalitet mot sitt nya land, för andra handlade det om att motverka den växande främlingsfientligheten mot immigranter. Att slåss för unionen blev ett sätt att bevisa att man hörde hemma i det amerikanska samhället.

Många svenskar värvade sig frivilligt. Ibland för att få medborgarskap, ibland för att få lön – men också av övertygelse. Slaveriets brutalitet var känd även i Sverige, och för vissa blev kampen mot detta system ett moraliskt kall. Men lika ofta var det praktiska skäl som avgjorde: att ha mat, få ett sammanhang, tjäna pengar eller helt enkelt följa sina kamrater.

Det finns också belägg för att en mindre grupp svenskar stred för sydstaterna. De var oftast bosatta i sydliga delstater redan innan kriget och värvades lokalt. Deras motiv kunde variera: socialt tryck, lokal lojalitet eller rädsla att sticka ut. Men deras berättelser är långt färre och mindre dokumenterade än de som stred för unionen.

Bildtext: Unionstrupper ur general William T.H. Brooks division, en del av Sedgwicks kår, skyttegravspositionerade vid västra stranden av Rappahannockfloden i Fredericksburg, strax före slaget den 3 maj 1863 under Chancellorsvillekampanjen. Foto: A. J. Russell, National Archives [Public Domain], via archives.gov

Musik: Ferdinand Himmelreich, Last Hope, kompositör: Louis Moreau Gottschalk, inspelad 16 oktober 1923, Edison Records, katalognummer 51285, matriskod 8773, University of California Santa Barbara, Internet Archive. https://archive.org/details/edison-51285_01_8773

Lyssna också på Slavägarna som skrev USA:s konstitution.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under 1800-talet ökade bödlarnas anseende i Sverige samtidigt som dödsstraffet på allvar började ifrågasättas. Många av bödlarna på 1800-talet såg på sig själva som professionella yrkesmän som tog sitt arbete på allvar, men det fanns bödlar som söp och misskötte sig.

Bödlarna på 1600-talet var dödsdömda som fick respit medan 1800-talets bödlar var statliga ämbetsmän där yrket ofta gick i arv till äldsta sonen. Trots den ökande professionalismen hände det att bödlar högg fel och gjorde avrättningen till en utdragen pina för brottslingen.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Isak Lidström, historiker aktuell med boken De sista bödlarna – Berättelsen om en yrkeskårs upplösning.

Fram till början av 1800-talet var döden den vanligaste bestraffning för grövre brott, eftersom fängelse var ovanligt. 1734 års lag stadgade dödsstraff för 68 olika typer av gärningar. De flesta dödsstraffen har skett genom halshuggning, vilka utfördes av tillförordnade skarprättare eller mästerman som de också kallades.

På 1600-talet var bödlarna själva brottslingar som dömts till döden, men fått respit så länge som de kunde hålla i en handbila. På 1800-talet var de flesta skarprättare yrkesstolta statliga ämbetsmän som kunde få beröm i tidningarna för hur de genomförde sitt dödliga värv. I takt med att allt förre dömdes till döden under 1800-talet kom några extra duktiga bödlar att utföra avrättningar långt från sitt hemtrakter.

Under 1800-talet fanns det en skarprättare i varje län, men 1858 beslöt man att successivt minska antalet, allteftersom skarprättartjänsterna blev lediga. Den sista offentliga avrättningen i Sverige verkställdes 18 maj 1876, då Gustav Hjert och Konrad Tector halshöggs utanför Malmköping (Lidamon) respektive Visby (Stenkumla backe). Som en direkt följd av den utdragna avrättningen av Konrad Tector avskaffades offentliga avrättningar 1877.

Landets siste skarprättare var Anders Gustaf Dalman (1848–1920) som under sin 30 år långa ämbetsmannaperiod genomförde sex avrättningar. Sista gången dödsstraff verkställdes i Sverige var 1910, då rånmördaren Alfred Ander som var både den första och sista som avrättades med giljotin. År 1921 avskaffade riksdagen dödsstraffet i fredstid och 1972 i krigstid. Någon seriös debatt om dödsstraffets återinförande har inte förekommit i Sverige i modern tid.

Bild: Anna Månsdotter strax före sin avrättning. Skarprättare Dalman är mannen längst till vänster. Han gömmer bödelsyxan bakom ryggen. 7 augusti 1890, Wikipedia, Public Domain.

Musik: Undercurrents av Melodies in Motion, Storyblocks Audio,

Lyssna också på Bödlarna – historiens föraktade skuggfigurer.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Grönlands historia, från dansk koloni till självstyre, har präglats av politisk kamp, kulturella motsättningar och sociala omvälvningar. När Donald Trump uttryckte intresse för att köpa Grönland sattes öns politiska ställning i blixtbelysning. De första inuiterna anlände för tusentals år sedan, och nordborna som bosatte sig där år 985 försvann så småningom. År 1721 grundade den danske prästen Hans Egede en ny bosättning.

Nordens nationer fick sin nuvarande utformning under Napoleonkrigen i början av 1800-talet. Under 1900-talet utvecklades flera modeller för självstyre i Norden, grundade på historiska, geografiska och kulturella särdrag. Världens största ö blev en integrerad del av Danmark 1953 och fick självstyre först 1979.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jan Sundberg, professor emeritus i allmän statslära vid Helsingfors universitet, om Grönlands historia, dess koloniala arv och den långsamma men betydelsefulla vägen mot självstyre. Sundberg är aktuell som medredaktör för boken Governing Partially Independent Nation-Territories: Evidence from Northern Europe, tillsammans med Stefan Sjöblom.

Ålands självstyre, etablerat 1921 under Nationernas Förbunds beskydd, är det äldsta och mest långtgående. Åland har ett eget parlament, ett officiellt språk (svenska) och rätt att lagstifta i de flesta inrikesfrågor. Färöarna fick självstyre 1948, och Grönland följde efter 1979. Även samerna har etablerat sameting i Norge, Sverige och Finland med kulturellt självbestämmande.

Grönlands självstyre skiljer sig från Ålands och Färöarnas genom sin geografiska storlek, sina naturresurser samt befolkningens etniska och språkliga särart. Till skillnad från Åland, som är en autonom region inom Finland, har Grönland ett kolonialt förflutet som dansk besittning. Självstyrelselagen från 2009 erkänner grönländarna som ett folk med rätt till självbestämmande enligt internationell rätt. Lagen gav Grönland kontroll över sina naturresurser, vilket särskiljer ön från andra nordiska autonomier.

Napoleonkrigen (1803–1815) bidrog till en omvälvning av den nordiska maktbalansen. Danmark, som ställde sig på Frankrikes sida, drabbades hårt när Storbritannien bombarderade Köpenhamn 1807 och beslagtog den danska flottan. Efter freden i Kiel 1814 tvingades Danmark att avträda Norge till Sverige, vilket markerade slutet på den dansk-norska unionen. Freden förändrade det nordiska statssystemet radikalt och inledde en ny epok av nationell omstrukturering – något som också påverkade relationerna till perifera områden som Grönland, Färöarna och Island.

Danskarna införde ett handelsmonopol och kontrollerade Grönlands ekonomi och samhällsstruktur. Kristendomen och det latinska alfabetet introducerades, vilket förändrade inuiternas traditionella livsstil och världsbild. Den danska administrationen begränsade inuiternas möjligheter till självständig handel, och moderniseringen gick långsamt. Grönland förblev isolerat från omvärlden, och inuiterna hade begränsade rättigheter inom det danska kolonialsystemet.

Musik: Grönlands nationalsång, Nunarput, utoqqarsuanngoravit ("Vårt land, som blev gammalt"), skrevs av Henrik Lund och tonsattes av Jonathan Petersen. Den antogs officiellt som nationalsång 1916 och används fortfarande som en symbol för Grönlands identitet och kultur. Texten hyllar landets natur, dess historia och folkets stolthet över sitt arv. Wikimedia Common. Public Domain.

Lyssna på Vikingarnas episka världsresor.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Atombomben är det enskilda vapen som haft störst påverkan på 1900-talets militärhistoria. Kärnvapen är från andra världskrigets slut fram till våra dagar är fortfarande den avgörande faktor som sätter spelplanen för geopolitiken globalt.

Atombomben avslutade andra världskriget och kunde ha fått ett närmast mytologiskt symboliskt värde i efterhand. Men i samtiden betraktades atombomben i stort sett som en fortsättning på det bombkrig som redan pågick, även om tekniken för att lösgöra sprängkraften i sig, var ny.

Denna vecka får ny lyssna på ett avsnitt av podden Militärhistoriepodden som Historia Nus programledare Urban Lindstedt medverkade i tillsammans med idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt till den avgörande veckan i augusti 1945 då atombomberna över Hiroshima och Nagasaki avslutade kriget i Japan. För att fira detta hundrade avsnitt av Militärhistoriepodden gästas vi också av journalisten Urban Lindstedt från Historia.nu.

USA:s bomboffensiver mot Japan hade pågått under lång tid, och en avgörande faktor här var dels utvecklingen av B-29 Superfortress, samt övertagandet av Marianaöarna mitt i stilla havet.

Inte heller såg man i framför sig att kriget skulle avslutas redan i augusti 1945. Striderna om Iwo Jima, Okinawa, Filipinerna, Guam och Marianaöarna pekade mot att den japanska kolonialmakten var helt och hållet inställd på att slåss in till döden, och om japanerna själva fick råda så skulle deras egna civilbefolkning också tas med i graven.

För de amerikanska styrkorna var den strategiska bomboffensiven över Japan därför en del i en långsam förbekämpning som syftade till att mjuka upp, förhindra och förminska motståndet på de japanska huvudöarna inför en amerikansk landstigning.

Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 6:e, respektive 9:e augusti måste därför sättas i perspektiv med de många bombräder som föregick, men också fortsatte efter. Atombomben betraktades också av vissa i princip som ett helt konventionellt vapen och som till exempel skulle kunna användas för att förbekämpa stränder inför landstigningar. Faktum är att konventionaliseringen var på god väg: man förberedde en tredje bomb som aldrig användes. En av andra världskrigets materiellt sätt mest omfattande flygräder genomfördes mot Tokyo bara 5 dagar efter bombningen av Nagasaki, vilket också visar att atombomben inte ansågs vara avgörande ur ett militärtaktiskt perspektiv för att få slut på kriget.

Allt detta har konsekvenser för hur väst och öst kom att betrakta atombombens roll och funktion i det geopolitiska spelet under efterkrigstiden (läs gärna Michael Gordins bok Five days of august för ett fylligt resonemang om detta). Vi glömmer gärna bort att atombomben under 1945 fortfarande var att betrakta som en fortsättning på den bombstrategi som redan var i rullning, och som sådan hade den nya tekniken ingen funktion utöver den makt som flygvapnet redan projicerade, även om vetenskapsmännen från Manhattanprojektet ansåg något annat. Att kärnvapnen sen skulle utvecklas till ett geopolitiskt maktmedel som skulle forma hela resten av 1900-talet var då något helt utanför befälhavarnas och de allierades blickfång.

Bild: Hiroshima i efterdyningarna av bombningen, U.S. Navy Public Affairs Resources, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på De hemliga svenska atombomberna.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Sovjetunionen anföll Finland i den 30 november 1939 försvarade sig Finland tappert mot den Röda armén. Striderna blev bittra, men Finland lyckades behålla sin självständighet till priset av stora landavträdelser, tiotusentals döda och ännu fler skadade.

Några som kom att glömmas bort i den heroiska kampen var de tiotusentals finska soldater som traumatiserades av sina krigsupplevelser. De fysiskt skadade blev hjältar, medan några av de traumatiserade avrättades för desertering och andra stigmatiserades som psykiskt undermåliga.

I detta avsnitt av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Martin Hårdstedt om boken Sargade själar – De finska soldaternas krigstrauman 1939-1945 av Ville Kivimäki (f. 1976) docent i Finlands historia vid Tammerfors universitet och verksam inom Finska Akademiens specialistforskning för upplevelsehistoria. Det här är ett betalt samarbete mellan Historia Nu och Svenska litteratursällskapet i Finland.

Tiotusentals finska soldater traumatiserades svårt under Vinterkriget, Fortsättningskriget och Lapplandskriget. Granatchock blev ett begrepp redan under första världskrigets skyttegravskrig. I de hårda försvarsstriderna i Finland under andra världskriget bröt många soldater ihop till helt förvirrade, skakande och ångestfyllda spillror – de beskrevs som omskakade.

Bild: Maskingevärsplacering ca 5 km norr om Lemet 1940, okänd fotograf, Skytten på bilden är troligen Edvin Kallio. SA-kurva, Public Domain.

Musik: Njet Molotoff! Kampsång från finska vinterkriget, Youtube, Public Domain.

Lyssna också på Finska vinterkriget 1939 – en liten nation på randen till undergång.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Att föda barn har genom historien varit en livsfarlig händelse där dödligheten var skrämmande hög för både mödrar och barn. Men vetenskap och en tidig ambition att förbättra barnafödandets villkor kom under 1800-talet att kraftigt minska både mödra- och barnadödlighet.

I ett första steg förbättrades barnafödandet genom skiftet från kloka gummor till utbildade barnmorskor för att i nästa steg gå till förlossningssjukhus som organiserades efter industriella principer. Efter det tidiga 1900-talets har också bemötandet gått från klinisk empatilöshet till upplevelser.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Maja Larsson, journalisten och författare, aktuell med boken Kläda i blodig skjorta – Svenskt barnafödande under 150 år.

1774 startas Barnbördhuset Pro Patria i Stockholm, Sveriges första förlossningssjukhus, för att ta hand om ogifta och extremt fattiga kvinnor i ett försök att minska barnamorden. Sjukhusen blir också utbildningsanstalter för barnmorskor.

Satsningen på förlossningssjukvård och utbildning skulle ge resultat. Barnadödligheten minskade från 17 procent 1820 till 10 procent 1890. Samtidigt minskade mödradödligheten under 1800-talet från 8 av 1000 födande kvinnor till 2 av 1000 födande kvinnor. Och detta i ett av Europas fattigaste länder.

Under 1800-talet skedde de flesta förlossningarna i hemmet med hjälp av kloka gummor och senare utbildade barnmorskor. Långt in på 1900-talet var vidskepelse en del av omsorgen, men med tiden ersattes vidskepelse mot medicinska kunskaper. De utbildade barnmorskornas förståelse att hygien räddade liv bidrog på ett avgörande sätt till att minska barn- och mödradödligheten

Från slutet av 1800-talet och framåt flyttade förlossningarna till sjukhus. Med tiden blev förlossningsenheterna allt större. De små, privata förlossningshem som fanns under det tidiga 1900-talet försvann, liksom de mindre barnbördshusen som blev vanliga samtidigt.

Bild hemsida: Fotografi från BB på Sprängkullsgatan i Göteborg, år 1916. Nyfödda Elna Börjesson (gift Kristoffersson) syns längst till höger. Modern Hilda Börjesson är skymd. Mölndals stadsmuseum,  Erkännande-DelaLika (CC BY-SA)

Bild omslag: Stadsbarnmorskan i Sundsvall Anna Hydén samt nyförlöst baby. Anna Hydén (Anna Charlotta og Björkman) född 1857-08-16 i Tibble socken och död 1941 i Sundsvall. Sundsvalls museum,  Erkännande-IckeKommersiell (CC BY-NC) 

Musik: Moody and fast moving minimalist piano for serious drama av Gerardo Garcia Jr

Artist Full Names: Gerardo Garcia Jr, Storyblock Audio.

Lyssna också på När syfilis spred skam, galenskap och död över Europa.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När vi talar om vikingatiden tänker många på Oden, Freja, Idun, Tor och andra gudar och gudinnor. Men nordborna kom tidigt i kontakt med kristendomen vid resor till romarriket där kristendomen blev statsreligion redan i slutet på 300-talet.

Kyrkor byggs under hela vikingatiden. Munken Ansgar kom till Sverige på 800-talet och grundade en kristen församling i staden Birka. Kristnandet är en process som tar många hundra år men det finns få skriftliga källor som berättar om hur det gick till i Sverige. Det är på kyrkogårdarna vi får leta efter spåren av den nya religionen.

Historia Nu Dok är podden som går på djupet i historien. Detta är fjärde och sista delen av Historia Nu Dok – Vikingen i världen, som görs i samarbete med förlaget Historiska Media. Programledaren är Kristina Ekerö Eriksson, journalist och arkeolog som har skrivit böcker om vikingatiden och tiden före vikingatiden. I den här dokumentärserien i fyra delar undersöker hon tillsammans med journalisten Urban Lindstedt, vad som tog åt nordborna i slutet av 700-talet.

Vikingen uppstår i skuggan av det kristna Europa och försvinner på sätt och vis när kristendomen når norrut. Och det är för att kristendomen medförde helt nya sätt att organisera samhället, ersatte gamla kulturella riter med helt andra och skapade nya relationer till resten av Europa.

Under tusentals år hade nordborna begravt sina döda intill sina gårdar, och så fortsatte de nyfrälsta vikingarna att göra. Brandgravar och skelettgravar finns intill varandra på gårdsgravfälten. Men så småningom började man begrava de döda på kyrkogårdar.

Ett annat tecken på att vikingar är kristna är runstenarna, som började resas i massor under slutet av vikingatiden. Runstenar finns i de flesta landskap, men särskilt i Uppland där vi räknar 2500 runristningar och Södermanland där det finns 400 runstenar. Ofta är de prydda med kors eller försedda med en kristen bön, som kan avlutas med orden ”Gud hjälpe hans ande och själ”, eller ”Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade”.

Prästerskapet organiserades för att sprida och upprätthålla den kristna tron. Socknar och församlingar bildades runt om i landet och kyrkorna blev centrum för religiöst liv och sociala aktiviteter. Då var vikingens tid över Med kristendomen kom en europeisk medeltida kultur till Norden och vi blev en integrerad del av Europa.

Bild hemsida: Lingbergs runsten, U240, Vallentuna 257:1 in the RAÄ Fornsök database. CC 2.5

Medverkade gjorde Alexandra Sanmark, Anne-Sofie Gräslund och Klas Wikholm af Edström.

Programledare: Kristina Ekero Eriksson

Redaktör: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Ljuddesign och slutmix: Emanuel Lehtonen

Den här dokumentärserien gjordes av Urban Lindstedt och mig Kristina Ekero Eriksson.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under vikingatiden kunde människor ägas som egendom. Vikingarna offrade ofria människor som man offrade dyra svärd, djur. Under en period av 5000 år har människooffer existerat i vårt land. Och vikingarna offrade människor för religiös vinning.

Krigsoffer ägde rum i krigarnas slutna krets, medan böndernas offerceremonier vara stora folkfester. Bönderna passade på att ha marknad, skipa rättvisa och festa på samma gång. De träffades vid fullmåne, gärna när en ny årstid gjorde entré – därav namnet kalendariska offerfester.

Historia Nu Dok är podden som går historien på djupet. Detta är tredje delen av Historia Nu Dok – Vikingen i världen, som görs i samarbete med förlaget Historiska Media.

Programledaren är Kristina Ekerö Eriksson, journalist och arkeolog som har skrivit böcker om vikingatiden och tiden före vikingatiden. I den här dokumentärserien i fyra delar undersöker hon tillsammans med journalisten Urban Lindstedt, vad som tog åt nordborna i slutet av 700-talet. Tillsammans med experter tar vi reda på historien om vikingar i dagens Ryssland och Ukraina, våldsamma begravningsritualer, Odenkrigare och människooffer – men också om vikingatida pilgrimer och slutet på viktingatiden.

Vid Orkneyöarna i slutet av 800-talet pågick ett sjöslag mellan två vikingar: norrmannen Einar, som är jarl över ögruppen, och Halfdan som vill ta ifrån honom makten. När Halfdan förstår att han inte kan vinna kampen, hoppar han överbord och försvinner bland vågorna. Dagen därpå seglar Einar och hans män ut till skär och holmar för att leta rätt på utmanaren. För han ska dö och offras till Oden! Till slut finner de Halfdan och Einar får ner honom på mage, tar fram sitt svärd och låter rista blodörn. Ett plågsamt sätt att offra någon till gudarna.

Bild hemsida: Midvinterblot av Carl Larssons är en tolkning av den vikingatida offerfesten vid Uppsala tempel. Nationmuseet, Wikipedia, Public Domain. Bilden är beskuren.

Medverkade gjorde Klas Wikström af Edholm och Robin Lucas   

Programledare: Kristina Ekero Eriksson

Redaktör: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Ljuddesign och slutmix: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vikingarna for öster ut från Mälaren ända bort till Kaspiska havet och Bagdad. Handelsplatsen Birka på Björkön i Mälaren var en del i ett handelsnätverk som sträckte sig långt österut i det nutida Ryssland, Ukraina och ännu längre bort.

Handeln sätter spår. Boplatser runt Östersjön får en tydlig närvaro av skandinaver från den polska kusten till dagens Ryssland, Finland och Sverige.

Historia Nu Dok är podden som går på djupet i historien. Detta är andra delen av Historia Nu Dok – Vikingen i världen, som görs i samarbete med förlaget Historiska Media. Programledaren är Kristina Ekerö Eriksson, journalist och arkeolog som har skrivit böcker om vikingatiden och tiden före vikingatiden. I den här dokumentärserien i fyra delar undersöker hon tillsammans med journalisten Urban Lindstedt, vad som tog åt nordborna i slutet av 700-talet. Tillsammans med experter tar vi reda på historien om vikingar i dagens Ryssland och Ukraina, våldsamma begravningsritualer, Odenkrigare och människooffer – men också om vikingatida pilgrimer och slutet på viktingatider.

Det var handeln som skapade rikedomar, att ha kontroll över handelsvaror, handelsrutter och handelsplatser. Det var där de stora förtjänsterna fanns.

I de arkeologiska lagerna av Starja Ladoga i dagens Ryssland ser man att skandinaver varit på plats redan från början. Under vikingatid flyttade vikingarna ut egna positioner, skippa mellanhänder och gör resor hela vägen till Kaspiska havet och Bagdad.

Bild hemsida: Detalj från bildsten med skepp 800-1099 Tjängvide, Gotland.

Foto: Bengt A. Lundberg/SHM, CC BY 2.5 se.

Medverkade gjorde Charlotte Hedenstierna Jonsson  

Programledare: Kristina Ekero Eriksson

Redaktör: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Ljuddesign och slutmix: Emanuel Lehtonen

Den här dokumentärserien görs av Urban Lindstedt och mig Kristina Ekero Eriksson.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det är den 8 juni år 793 och munkarna på den lilla ön Lindisfarne på Englands östkust tror att denna dag ska bli som alla andra dagar: timme efter timme fyllda av bön, missionsarbete och att kopiera de heliga skrifterna för hand.

Men det är ingen vanlig dag. Många av de bröder som vaknar upp i klostret kommer inte att leva när solen går ned. För den 8 juni år 793 är dagen då vikingatiden börjar. Allt motstånd mejades ner, som man kan läsa om i den engelska historiekrönikan Historia Regum:

”Och de kom till kyrkan på Lindisfarne och ödelade allting med jämmerlig plundring, trampade ner de heliga platserna med orena steg, grävde upp altarna och tog alla den heliga kyrkans skatter. De dödade en del av bröderna, tog med sig andra i kedjor, många fördrev de, nakna och överlastade med kränkningar, några dränkte de i havet...”

Varför uppstod vikingen, vad gjorde han och vart tog han egentligen vägen? I sommar repriserar vi dokumentären Vikingen i världen.

Historia Nu Dok är podden som går på djupet i historien. Detta är första delen av Historia Nu Dok – Vikingen i världen, som görs i samarbete med förlaget Historiska Media. Programledaren är Kristina Ekerö Eriksson, journalist och arkeolog som har skrivit böcker om vikingatiden och tiden före vikingatiden. I den här dokumentärserien i fyra delar undersöker hon tillsammans med journalisten Urban Lindstedt, vad som tog åt nordborna i slutet av 700-talet. Tillsammans med experter tar vi reda på historien om vikingar i dagens Ryssland och Ukraina, våldsamma begravningsritualer, Odenkrigare och människooffer – men också om vikingatida pilgrimer, läkeörter och arrangerade äktenskap.

Det var som att nordborna blivit galna, för det slutade inte här. Åren som följer attackerades flera andra kloster på de brittiska öarna. På den skotska ön Iona dödade vikingarna 68 munkar på stranden och deras kloster brändes ner. Som man kan läsa i en nedteckning: ”De åstadkom att det som tidigare varit så rikt nu var som ingenting”

.

England kom att attackeras i flera vågor, från år 865 invaderades landet av den stora hedniska armén, vikingafamiljer som rest dit i stora flottor och som så småningom bosatte sig i det som kom att kallas Danelagen – det området där dansk lag gällde. Drygt två hundra år efter anfallet på Lindiafarne satt den danske vikingen Sven Tveskägg på Englands tron.

Det mäktiga Frankerriket, en stormakt som ungefär motsvarade dagens Frankrike och Tyskland, skonades inte heller. Några år efter Lindisfarne 793 började Frankerrikets kuster att attackeras och det intensifierades på 830-talet. Den åtråvärda handelsstaden Dorestad, i dagens Nederländerna, plundrades av vikingarna varje år mellan 834 och 837.

Historia Nu Dok – Vikingen i världen, som görs i samarbete med förlaget Historiska Media.

Medverkade gjorde Andreas Hennius.

Programledare: Kristina Ekero Eriksson

Redaktör: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Ljuddesign och slutmix: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under kalla kriget kunde Sverige mönstra 800 000 vapenföra män när försvaret var som starkast år 1964. Nästan alla män gjorde värnplikt. Svenska vapenfabriker byggde moderna stridsflyg, ubåtar, stridsfordon, stridsvagnar och mindre vapen som raketgeväret Carl Gustaf.

Samtidigt byggde vi mest skyddsrum per capita. Alla människor i Sverige i åldrarna 16 till 65 år hade civilförsvarsplikt med krav på att delta i återkommande övningar.

Historia Nu Dok är podden som går historien på djupet. I den här dokumentärserien i tre delar undersöker vi Sveriges roll i det kalla kriget, om kriget någonsin var nära och hur beredda vi var om kriget blev oundvikligt. Detta är den tredje och sista delen av Historia Nu Dok – Sverige och det Kalla Kriget – som gjordes i samarbete med förlaget Historiska Media.

Från 1949 till i mitten på 1960-talet ökades Sveriges militära utgifter i kronor och ören till samma summor som under andra världskriget. Därefter spenderade Sverige mer pengar på försvaret än under andra världskriget ända fram till millennieskiftet. Försvarsutgifterna som andel av BNP minskade under kalla kriget främst på grund av den höga tillväxten under efterkrigstiden.

Sverige storlek och geografiska läget i Europa gjorde landet sårbart mot ett sovjetiskt anfall. Finland var en naturlig buffert ända sedan Ryssland erövrat vår östra riksdel i finska kriget 1808 till 1809. Sovjetunionen kunde tänkas anfalla över land via norra Finland, via Östersjön från hamnar i Baltikum eller via Polen mot Skåne

Men om Sovjetarmén kom via Finland hade Sverige byggt ett system av befästningar och andra hinder för att fördröjningsstriderna skulle ge tid till att förflytta förstärkningar till norra Sverige.

Under andra världskriget förberedde sig Sverige för att kunna göra motstånd om vi blev ockuperade. Stay Behind-rörelsen levde sedan vidare under kalla kriget och avslöjades först på 1990-talet för den svenska allmänheten.

Stay behind-rörelse skulle träda in om det värsta hade hänt - att Sovjetunionen besegrat Sverige i ett krig. Men det främsta målet var naturligtvis att i samarbete med Nato att slå tillbaka ett Sovjetiskt anfall.

Sverige valde också att utveckla ett eget flygvapen. Något som inga andra jämförbara länder utanför supermakterna eller stormakterna gjorde vid samma tid. I Sverige planerade vi för egna kärnvapen redan innan vi visste vad kärnvapen var för något.

Sverige har en lång tradition av en utvecklad försvarsindustri, ända sedan stormaktstiden vapensmedjor på 1600-talet. Sverige blev under 1800-talet ett framstående ingenjörsland som utvecklat revolutionerande teknologier som kullager, fyrar, kylskåp och dynamit.

Medverkade: Martin Hårdstedt, Peter Bennesved och Wilhelm Agrell.

Ni har också hört klipp från Sveriges Radio.

Redaktör: Aron Schuurman

Producent och programledare: Urban Lindstedt

Speaker: Hedvig Lagerkvist

Bild: Soldater under övning på F11, Södermanlands flygflottilj, i Nyköping. Flygflottiljen var aktiv fram till 1980-talet. Idag känner vi till platsen som Skavsta flygplats. Bilden är troligen tagen någon gång under 60-talet. Foto: Olle Hagelroth, Sörmlands museum, CC BY 4.0

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Flera händelser under kalla kriget i Sveriges visar att kriget var närmre än vad många tror idag. Sovjetiska ubåtar kränkte svenska vatten under långa perioder. Flera väl placerade spioner avslöjades och Sovjetiskt stridsflyg drogs sig inte för att skjuta ner svenska flygplan.

Sverige ska under det 40 åriga kalla kriget uppleva fler kriser och hotande konfrontationer med Sovjetunionen. Kriser som fick spridning utanför eliterna med hjälp av allt mer frispråkiga medier som gärna ifrågasatte eliternas bild av händelser.

Hur involverade var Sverige i det kalla kriget? Var vi passiva observatörer som studerade supermakternas kamp? Eller var vi i själva verket involverade? Och om så var fallet, när skulle vi då ha dragits in i det?

Historia Nu Dok är podden som går historien på djupet. I den här dokumentärserien i tre delar undersöker vi Sveriges roll i det kalla kriget, om kriget någonsin var nära och hur beredda vi var om kriget blev oundvikligt. Detta är den andra delen av Historia Nu Dok – Sverige och det Kalla Kriget – som gjordes i samarbete med förlaget Historiska Media.

Sveriges roll i kalla kriget etablerades tidigt genom vårt lands geografiska läge mellan Sovjetunionen och Västmakterna. Redan under andra världskriget har Sverige i samarbete med Finland bedrivit en framgångsrik signalspaning på Sovjetunionen - en som så småningom kommer dra Sverige närmare kriget än vad vi tidigare trott.

Fredagen den 13 juni 1952 försvinner ett av flygvapnens signalspaningsplan av typen DC3-a. Besättningen lämnar sitt sista livstecken klockan 11:23. Sovjetunionen förnekar all inblandning. De ansvariga inom flygvapnet förstår säkert vad som hänt DC3-an. Tidigare har sovjetiskt jaktflyg skjutit ner amerikanska signalspaningsflyg.

Måndagen 16 juni 1952, tre dagar senare, befinner sig två svenska sjöräddningsplan av typen Tp 47 Catalina på Östersjön för att lokalisera det nedskjutna DC3-an. Uppdraget avbryts när ett av de två planen blir beskjutna av sovjetiskt jaktflyg och tvingas till en livsfarlig nödlandning.

Sovjetunionen var lika intresserad av att spionera på Sverige som Sverige var intresserad av att spionera på Sovjetunionen. Ryska långtradare dök upp på ställen de rimligen inte borde vara på och polska tavelförsäljare misstänkliggjordes. Sverige byggde upp hemliga utrikesunderrättelseorganisationer utan riksdagens vetskap som 1973 avslöjades som IB-affären.

Men den allvarligaste spionaffären under kalla kriget var flygöverste Stig Wennerström. Han är den farligaste spionen mot Sverige som avslöjas under kalla kriget.

Samtidigt var Sverige i allra högsta grad redo för krig och attacker. Sverige var ett av världens mest militariserade samhällen i fråga om hur mycket vi satsade på vårt försvar, med förmågan att mönstra en armé på 800 000 man. Och trots att vi inte var mer än drygt 7 miljoner invånare under 1950-talet och 1960-talet utvecklade vi stridsflygplan, stridsvagnar, stridsfordon, ubåtar och en atombomb.

Flera händelser i Sveriges 1900-talshistoria – däribland ubåtar som går på grund, ertappade spioner och nedskjutna flygplan – visar att kriget var närmre än vad många tror idag.

Medverkade: Martin Hårdstedt och Wilhelm Agrell.

Ni har också hört klipp från Sveriges Radio.

Redaktör: Aron Schuurman

Producent och programledare: Urban Lindstedt

Speaker: Hedvig Lagerkvist

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kalla Kriget var påtagligt i Sverige. Hoten mot Sverige var verkliga och Sverige förberedde sig för krig. Det alliansfria Sverige hade tvingats att inordna sig i en global konflikt mellan USA och Sovjetunionen, som uppstod i direkt anslutning till Andra Världskriget.

Hur involverade var Sverige i det kalla kriget? Var vi passiva observatörer som studerade supermakternas kamp? Eller var vi i själva verket involverade? Och om så var fallet, när skulle vi då ha dragits in i det?

Historia Nu Dok är podden som går historien på djupet. I den här dokumentärserien i tre delar undersöker vi Sveriges roll i det kalla kriget, om kriget någonsin var nära och hur beredda vi var om kriget blev oundvikligt. Detta är den första delen av Historia Nu Dok – Sverige och det Kalla Kriget – som gjordes i samarbete med förlaget Historiska Media.

Kalla kriget var en global konflikt. Och även om den här serien tar avstamp i Sverige är det omöjligt att förstå varför det kalla kriget utbröt om man inte förstår hur det påverkade hela världen.

Sverige kom att profilera sig som ett fredligt och alliansfritt land på den internationella arenan. En vän till tredje världen som med tiden inte ens drog sig för att kritisera USA.

Samtidigt var Sverige i allra högsta grad redo för krig och attacker. Sverige var ett av världens mest militariserade samhällen i fråga om hur mycket vi satsade på vårt försvar, med förmågan att mönstra en armé på 800 000 man. Och trots att vi inte var mer än drygt 7 miljoner invånare under 1950-talet och 1960-talet utvecklade vi stridsflygplan, stridsvagnar, stridsfordon, ubåtar och en atombomb.

Flera händelser i Sveriges 1900-talshistoria – däribland ubåtar som går på grund, ertappade spioner och nedskjutna flygplan – visar att kriget var närmre än vad många tror idag.

Medverkade: Martin Hårdstedt och Peter Bennesved.

Ni har också hört klipp från Sveriges Radio.

Redaktör: Aron Schuurman

Producent och programledare: Urban Lindstedt

Speaker: Hedvig Lagerkvist

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sigillgravören och handelsmannen Aaron Isaac (1730–1816) var den förste jude som beviljades permanent uppehållstillstånd i Sverige utan krav på konvertering. Han anlände till Stockholm 1774, och redan året därpå fick han och två andra judar personligt tillstånd av kung Gustav III att bosätta sig i landet utan att överge sin tro.

Isaac åtnjöt kungens förtroende och banade väg för en organiserad judisk närvaro i Sverige. Han grundade den första judiska församlingen i Stockholm och fick stort inflytande över judarnas situation i landet.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Carl Henrik Carlsson, författare till boken Aaron Isaac – Sveriges förste jude, om hur en målmedveten invandrare lade grunden för en hel minoritet – och hur synen på judar förändrades genom århundradena.

Aaron Isaac föddes den 16 september 1730 i den lilla tyska staden Treuenbrietzen, där judar levde på samhällets rand och endast med särskilda tillstånd. Redan i unga år visade han konstnärlig och hantverksmässig talang, särskilt inom gravyr – ett yrke han lärde sig på egen hand. Men framtidsutsikterna i hemlandet var begränsade.

I Mecklenburg byggde han upp en framgångsrik verksamhet och blev nyfiken på Sverige efter affärer med svenska officerare under det pommerska kriget. När han senare fick ekonomiska bekymmer begav han sig motvilligt till Sverige – trots avrådan från sina närmaste. En midsommardag 1774 steg en envis och målmedveten Isaac i land i Ystad, med sig hade han gravyrverktyg, ett rekommendationsbrev – och en vilja att leva som jude i Sverige.

Med stöd från svenska ämbetsmän och tack vare sina unika färdigheter – sigillgravyr var högt eftertraktat – lyckades han efter en lång process få ett unikt tillstånd att bosätta sig i Stockholm utan att konvertera. Det var första gången som den svenska staten accepterade en jude som medborgare utan religiös konversion.

Gustav III:s beslut speglade upplysningstidens idéer och påverkades av nationalekonomer som såg judisk invandring som ett sätt att stärka ekonomin. Trots kungens stöd mötte Isaac motstånd från präster och köpmän – något han vittnar om i sina memoarer.

År 1782 formaliserades statens hållning i Judereglementet, ett toleransedikt som tillät judar att bo i Stockholm, Göteborg och Norrköping utan att konvertera. Men lagtexten begränsade samtidigt deras rättigheter: inga offentliga ämbeten, inga blandäktenskap, ingen mission, och kraftigt reglerad rörelsefrihet.

Aaron Isaac grundade Stockholms första judiska församling, tog emot nya invandrare, organiserade gudstjänster och anlade en judisk begravningsplats. Som hovagent och arméleverantör blev han en bro mellan minoriteten och makten.

Bild: Aaron Isaac var Sveriges första öppet levande jude, porträtterad av okänd konstnär. En affärsman, sigillgravör och visionär som år 1775 blev den förste att få tillstånd att bosätta sig i Sverige utan att överge sin tro. Hans insatser låg till grund för etableringen av Sveriges första judiska församling. Bild: Judiska museet (CC BY)

Musik: Abe Schwartz's Orchestra. Baym Schtefanishter Rebn (בײַם שטעפֿאַנישטער רבין) Klezmer, judisk dansmusik. USA: Emerson Records, 1918. Tillgänglig via: Internet Archive. Public Domain.

Lyssna också på Gustav III:s iscensatta ryska krig.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Olof Rudbeck den äldre (1630–1702) var en av Sveriges största vetenskapsmän. Redan som 23‑åring fick han världsrykte genom upptäckten av lymfsystemet. Detta universalsnille förespråkade en ny vetenskaps­syn fri från religiös dogmatism.

Biskopssonen från Västerås kom att prägla lärdomsstaden Uppsala inom medicin, botanik, mekanik och fornhistoria. Trots sina betydande insatser för vetenskap och bildning är han idag främst ihågkommen för sitt fornhistoriska storverk Atlantica, där han framställde Sverige som gudarnas boning och ursprunget till alla större folkstammar.

Detta är en nymixad repris.

I det här avsnittet av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med professor Henrik Ågren, specialist i tidigmoderna kultur- och socialhistorien vid Uppsala universitet, samt Anders Lundin – programledare, poddare och musiker – som nu medverkar i kabarén Olofolof på Uppsala stadsteater om Olof Rudbeck den äldre.

Olof Rudbeck föddes i Västerås 1630 som det nionde av elva barn. Gustaf II Adolf bar själv fram honom till dopet. Hans far, biskopen Johannes Rudbeckius, var en av stormaktstidens ledande kyrkomän och grundare av Västerås gymnasium – Sveriges första av sitt slag.

År 1648 inskrevs Rudbeck som student vid Uppsala universitet, där han kom att verka större delen av sitt liv. Vid 23 års ålder presenterade han sin första större vetenskapliga upptäckt – lymfsystemet. Medicin var hans huvudsakliga fält, men han bedrev även forskning inom botanik, mekanik, arkitektur, astronomi och musik.

Han blev en ledande förespråkare för den vetenskapliga revolutionen, med krav på empiri, och bröt med religiöst färgad kunskapssyn. De sista decennierna av sitt liv ägnade han åt fyrbandsverket Atlantica (1679–1702), där han med kreativ ortnamnsforskning hävdade att Sverige och Uppsala var gudarnas hemvist och urkällan till alla folk – med Sverige som det förlorade Atlantis enligt Platon.

Idag framstår Atlantica som vansinnigt, men Rudbeck knöt an till en samtida historisk tradition – göticismen – där man sökte paralleller mellan göterna och svenskarna. Verket väckte intresse internationellt, men kritiserades också hårt redan i sin samtid.

Bild: Olof Rudbeck den äldre (1630-1702). Bilden är hämtad ur Atlantica och utförd af den här i Sverige länge verksamme kopparstickaren Dionysius Padt-Brügge för att tjäna till titelblad för atlasbandet af Atlantica. Wikipedia, Public Domain.

Musik: Claudio Monteverdi - Quel Augelin Che Canta av The Tudor Consort

CC BY 3.0 <https://creativecommons.org/licenses/by/3.0>, via Wikimedia Commons

Lyssna också på Drottning Kristina kom att sakna kungamakten.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under kalla kriget byggdes ett omfattande nätverk av bunkrar och bergrum över hela landet – från dolda kommandocentraler till självförsörjande skyddsrum. Dessa anläggningar var konstruerade för att motstå attacker och möjliggöra liv under jord i veckor, med egna energikällor och vattenreningssystem.

Rykten om hemliga tunnlar och aktiva bunkrar lever kvar, och vissa tror att anläggningar än idag står redo vid en ny kris. Dessa konstruktioner har blivit föremål för många myter och konspirationsteorier. Forumet Flashbacks tråd om Riksbunkern har över 8 000 inlägg.

I podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med idéhistorikern Peter Bennesved, till vardags verksam vid Totalförsvarets forskningsinstitut.

Under andra världskriget byggdes civila och militära anläggningar för att skydda befolkningen. Men under kalla kriget genomsyrade bunkrarna det svenska landskapet – från enkla skyddsrum i stadskärnorna till underjordiska komplex konstruerade för att motstå kärnvapenattacker.

Bunkrarna byggdes inte bara av militära skäl utan även för att inge trygghet. Myndigheterna betonade vikten av beredskap men hemlighöll detaljer om de mest strategiska anläggningarna. Detta skapade en dubbel verklighet: en öppen diskussion om civilförsvaret och en hemlig försvarsstruktur.

Efter andra världskriget ersattes hotet från Nazityskland av fruktan för Sovjetunionen, vilket ledde till en ny försvarsstrategi där hela samhället skulle kunna motstå en attack. Skyddsrummen blev en integrerad del av stadsbilden och totalförsvaret utvecklades.

Under kalla kriget byggdes bunkrar, bergrum och kommandocentraler över hela landet. En del var offentliga skyddsrum, men många var dolda och endast tillgängliga för militära eller statliga funktioner. Bergrumsanläggningar som Hemsö fästning och Aspöanläggningarna var en del av en hemlig försvarsstruktur inför en eventuell sovjetisk invasion.

Bunkrarna skulle fungera som självförsörjande enheter under lång tid. Många hade egna energikällor, vattenreningssystem och förråd. Vissa kunde hysa hundratals personer i flera veckor, medan andra var mindre observations- eller sambandscentraler.

Många historier om kalla krigets försvarsanläggningar lever kvar. Vissa tror på ett nätverk av tunnlar som förbinder bunkrarna, medan andra spekulerar i att vissa anläggningar fortfarande är operativa.

En seglivad myt är att det finns ett dolt tunnelsystem under Stockholm som kopplar samman strategiska byggnader. Enligt vissa teorier skulle det kunna användas av regeringen vid en attack, medan andra tror att det är en kombination av gamla järnvägstunnlar och gångar som med tiden fått en mytisk aura.

En av de mest omtalade anläggningarna är Riksbunkern, som enligt rykten skulle fungera som en skyddad plats för regeringen vid krig. Dess exakta plats och funktion är okända, men den sägs vara insprängd i berget någonstans i Stockholmsområdet och utrustad för att hysa landets ledning under en längre tid.

Bildtext: Femörefortet i Oxelösund – en av Sveriges mest avancerade kustförsvarsanläggningar under kalla kriget. Nu museum. Av Xauxa Håkan Svensson - Own work. CC BY-SA 3.0

Musik: Underground Bunker av LIVINGFORCE. Storyblock Audio

Lyssna också på Sverige och det kalla kriget: Den andra stormaktstiden (del 3)

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.