Jag trivs bäst ute på vägen, säger David Ericsson, långtradarchaufför och författare. - De som föraktar manuella arbeten, förstår inte riktigt att man kan ha en stor kärlek till sitt fysiska yrke. De tror att det finaste som finns är att sitta på ett kontor.

Om lågavlönade EU-chaufförer: Att det är svenska löner som ska gälla när man är i Sverige, de har ju löner som är långt under och då går det till så att de får betala igen en del av pengarna till åkeriet.

Och sen har åkerierna bötesystem, ifall de tycker att bilen drar för mycket bränsle till exempel, då får chaufförerna betala tillbaks en slags böter för det.

Eller om godset skadas eller om bilen skadas eller... Eller de måste gå på kurser och då är det dyra kurser och dyra hotellräkningar de får betala.

Du kan ju köpa YKB (Yrkeskompetensbevis) och till och med körkort och arbetstillstånd på typ centralstationen i Bukarest för 400 euro. Det går att göra så mycket på marginalen. Det har ju varit stora protester bland svenska chaufförer emot det här.

-Åkeribranschen är nästan två olika branscher. Den ena följer alla regler och har kollektivavtal. Då vet kunden att det är lite dyrare. Men om ett last innehåller 50 000 tandkrämstuber så kanske det inte gör så mycket på varje tub, att man har kollektivavtal. Då vet man också att försäkringar fungerar och att bilen inte blir stoppad någonstans och blockad så den inte kan köra vidare. Jag väljer snarare den positiva delen. Jag väljer att alltid jobba med kollektivavtal och schyssta villkor som man säger.

Håller du med David Ericsson?