Ni som har behövt vänta i månader på detta avsnitt har säkerligen synts på gator och torg när ni ropat att "DET ÄR ROBIN HOOD JAG VILL HA!" och nu är det Robin Hood ni ska få. Ganska mycket också, för det blev ett ovanligt långt avsnitt när vi diskutera mannen, myten, legenden (mer bokstavligen än hur man brukar använda det uttrycket). PRINCE OF THIEVES är säkert en film som många växte upp med på 90-talet men vi vill även slå ett slag för den något ovanligare varianten ROBIN AND MARIAN, med Sean Connery och Audrey Hepburn som titelkaraktärerna på äldre dagar.

Vi frångår de raka nyinspelningarna och tittar mer på ett fall där den äldre filmen helt klart varit en stark inspiration för den nyare, och ser på hur Georges Franjus skräckklassiker EYES WITHOUT A FACE måste varit en film som Pedro Almodovar tittade en hel del på när han planerade THE SKIN I LIVE IN. Besatthet, kärlek och kirurgi i två oerhört intressanta och mångbottnade rysare!

Många är vi nog som växte upp med Disneys variant av Skönheten och odjuret men det är såklart en saga som filmats många andra gånger. Den här gången jämför vi Disneys bekanta variant med Jean Cocteaus franska efterkrigsversion från 1946 och Juraj Herzs tjeckoslovakiska Sovjet-tolkning från 1978. Alla intressanta, alla ganska olika varandra. Och så får vi ju chans att debattera vilket odjur som är... charmigast.

WHAT IS THE LAW? H.G. Wells historia om doktor Moreau och hans försök att skapa hybrider mellan människor och djur har filmats många gånger, men det finns ju en sann klassiker och en annan ökänd kalkon bland dessa filmatiseringar så naturligtvis valde vi att diskutera dessa två. Kom med en stund och häng med Charles Laughton, Val Kilmer och Hyena-Pig!

För femte året på raken samlades vi strax efter nyår för att bestämma vad det nyss avslutade årets bästa filmer var. Detta år kunde alla fem ordinarie Dämonpoddare vara med och därmed utökade vi från en Topp 20-lista till en Topp 25-lista. Det tog en stund att bestämma listan.

När vi spelade in det här avsnittet om amerikansk politik hade det amerikanska valet i november 2024 ännu inte skett, men vi hade nog på känn vad som skulle komma att hända. Nu när våra värsta föraningar blev sanna är det nästan än mer intressant att se dessa två klassiska satirer om amerikansk politik i skenet av en lika bisarr verklighet.

Det tog en liten stund att få ut denna konversation om 2 x John Blackthorne och hans upplevelser i 1600-talets Japan i flödet, men nu är vi äntligen här och redo att diskutera allas favoritserie från i våras (och för vissa av oss från våran barndom). Med oss har vi vår favorit, Rikard Söderlund.

Vi får be er som längtade efter samuraisnack att ha ytterligare tålamod: vi kände behovet att slänga in ett bonusavsnitt tillägnat vår bästa och mesta lyssnare Ellen Färm som önskade ett avsnitt om hundfilm. Så vi pratade i några timmar om filmvärldens allra mest älskvärda vovvar: Lassie och Cujo.

Buster Keaton är en av den vita dukens allra mest kända komiker, en av de "tre stora" som fick publiken att skratta som allra mest för hundra år sedan. Pierre Etaix är kanske lite mindre känd, förutom möjligen i Frankrike, men där fick han publiken att skratta under 60-talet med sina komedier som ibland var tydligt inspirerade av stumfilmskungarna. Vi tittar på en av Busters klassiker, SEVEN CHANCES och den av Pierres filmer som är mest tydligt inspirerad av Buster: LE SOUPIRANT eller FRIAREN.

Richard Starks gangsterkaraktär Parker har filmats ett par olika gånger, och vi har tittat på två filmatiseringar av den första Parker-boken THE HUNTER: Lee Marvin i POINT BLANK och Mel Gibson i PAYBACK. I ingen av dessa filmer får han behålla namnet utan han är Walker i den ena och Porter i den andra, något som inte alls blir förvirrande vid olika tillfällen i avsnittet.

Många är vi som uppskattade Andrew Haighs ALL OF US STRANGERS när den kom till svenska biografer tidigare i år. Men några har kanske missat att den är byggd på en japansk roman från 80-talet och att den romanen redan filmats en gång, just i Japan på 80-talet. Så vi letade upp Nobuhiko Ôbayashis THE DISCARNATES på archive.org och jämförde med den nya filmen. Det blev en intressant diskussion om sex, sorg och spöken i både öst och väst.

Fenomenet att en lyckad film från resten av världen nödvändigtvis ska behöva filmas om av Hollywood är lika gammalt som Hollywood självt. Men sällan har det fungerat lika bra som när William Friedkin, efter sin succé med Exorcisten, bestämde sig för att göra om en av världens mest spännande filmer, FRUKTANS LÖN. Det går att argumentera för att resultatet, SORCERER, är den mest lyckade av alla Hollywood-remakes och bara det är ju anledning nog att snacka om dem båda två.

GRRRARWRRWRGH! Det har gått 70 år sedan monstrens konung, Godzilla, stampade in på scenen och krossade hela Tokyo i bara farten. Så vi ville ta tillfället i akt och titta tillbaka på filmen som startade det hela, Ishiro Hondas GODZILLA från 1954 och på en av de senare försöken att starta upp det hela på nytt, Hideako Annos SHIN GODZILLA från 2016. Vi tar även en närmare titt på hur amerikanerna klippte om originalfilmen för att inte få att den att handla riiiiktigt lika mycket om den där bomben de hade släppt på Japan. Så de klippte bort de jobbiga bitarna och klippte istället in Perry Mason som tittar på och kommenterar när Godzilla stampar omkring.

Många är de nyinspelningar vi diskuterat, men mer ovanligt är att en och samma regissör bestämmer sig för att göra om en film som de redan gjort. Men precis det gjorde den gode Alfred Hitchcock. När han på 50-talet hade fått sådan status i Hollywood att han nu hade tillgång till större budget och kändare skådisar bestämde han sig för att göra om en av sina mindre kända brittiska filmer från 30-talet, MANNEN SOM VISSTE FÖR MYCKET. Men var det andra gången gillt eller är vi kanske mer förtjusta i den mindre, svartvitare, tajtare varianten från 30-talet?

Fritz Langs mytiska seriemördarklassiker M har fått ett par olika remakes, men vi tror vi kanske hittade den mest intressanta när vi parade ihop den med den EL VAMPIRO NEGRO, en systemkritisk noir med feministiska undertoner skapad i paret Perons Argentina.

Ännu ett år har gått och ännu en helg har spenderats med att diskutera det årets bästa filmer! För fjärde året på raken försöker vi samsas någorlunda om vilka filmer som förtjänar en plats på Topp 20!

Stanley Kubricks version av The Shining anser nu vara en klassiker, men när den först släpptes var den inte så populär, framförallt inte hos förlagans författare Stephen King. Han kritiserade filmen öppet och 17 år senare fick han möjlighet att själv skriva manuset till en TV-filmatisering av boken som han hoppades skulle göra hans bok mer rättvisa. Blev det så, eller är författare inte alltid de bästa bedömarna av sina egna filmatiseringar? Vi har med oss King-superfanet Roger Svensson för att bedöma saken.

Under det tidiga 40-talet retades Howard Hawks med sin kompis Ernest Hemingway och sa att han skulle göra en succéfilm av hans värsta bok, "To Have and Have Not". Filmen blev i slutändan mer uppmärksammad för förhållandet mellan Humphrey Bogart och Lauren Bacall än för något som kom från Hemingways bok. Så det fanns utrymme för ytterligare en filmatisering sex år senare. Det blev inte en lika stor succé, men den är defintivt mer trogen Hemingway och kanske även en bättre film?

Dämonpodden är av sin natur alltid en nördig affär, men ibland tillåter vi oss att bli lite extra nördiga. Som denna gång när vi bjuder in våra rollspelande vänner Nicklas Andersson och Rikard Söderlund för att diskutera de två Hollywood-filmer som gjorts baserade på Dungeons & Dragons och för att förklara varför Dungeons & Dragons INTE ALLS är samma sak som Drakar & Demoner.

Humor kan vara en motståndshandling, vilket Ernst Lubitsch bevisar med sitt mästerverk från 1942 om en skådespelartrupp i Warszawa som blir inblandade i kampen mot Hitler och nazisterna. 40 år senare försökte Mel Brooks och hans medarbetare Alan Johnson upprepa konststycket, men frågan är om de lyckades?