Det här programmet handlar om taoismen. Att välja intelligens framför styrka. Att hitta humor och enkelhet. Att kunna skratta åt livets vedermödor. Utifrån ett föredrag av Alan Watts samtalar Per och Eric om hur vägen till frid och fred kan se ut.

Eric har haft en period av själsligt mörker och då gått tillbaka till det gamla programmet ”Det inre kriget”. Men mycket kan hända på fyra år. Och nu har Per en annan tolkning av vad det är som sker i oss under svåra tider.

Snart är allt förändrat! Inget kommer bli sig likt! Nästan varje dag går det att läsa artiklar om AI. Vissa talar om undergång. Andra om en ny gyllene era. Men hur farlig, eller fantastisk, är egentligen det vi kallar AI? Tänk om det negativa är överdrivet, och det positiva med AI är något helt annat än vad vi tror?

Eric står inför ett vägskäl och ifrågasätter vem han egentligen är. Det är startpunkten för ett samtal om livsval och kall. Om att finna frihetens inre tillstånd. Och om stillheten som friheten förutsätter.

Du sitter med det tomma pappret framför dig, ännu en dag utan att någonting händer. Allt känns hopplöst.



Så en plötslig förändring. Orden, eller bilderna, eller tankarna forsar fram. Ett plötsligt flow, som det kallas.



Vad är det som händer när skaparkraften aktiveras, och varifrån kommer egentligen idéerna?

Mörka dagar. Dagar med sjukdom, med motgångar, med inre tvivel och en ångest som inte vill släppa Men därunder, eller bakom, eller vid sidan, där finns något annat. Kanske är vi alla skadade på ett eller annat sätt. Men det som är skadat kan helas.

Det kändes som att en okänd dörr hade öppnats, och att en ny vind blåste in i våra samtal. Nu är det dags att gå ännu djupare in i de erfarenheter som Per redogjorde för i förra avsnittet.

För många är det den viktigaste och kanske svåraste frågan när det kommer till att närma sig en mer andlig eller religös världsbild: Om det finns en god kraft i världen, hur kan den då tillåta ondskans existens? 



Världen är delvis en mörk plats, det går inte att förneka. Men tänk om svaret finns bortom mörker och ljus, ja nästan bortom denna värld?

Den är för många något av det mest skrämmande som finns. Samtidigt är den det stora livsvillkoret. 



Men går det att närma sig döden på något sätt som gör det hela mer hanterligt? Finns det något som gör att skräcken kan bli mindre? 

Det är dags att avsluta vår miniserie med frågor från er lyssnare. Barnuppfostran, en svunnen guldålder och så den största frågan av dem alla. 

Vi fortsätter att besvara lyssnarfrågor. Den här gången handlar det om varför bön fungerar, friheten inom katolicismen och vem det egentligen är som tänker när man tänker.

Utifrån frågor från er som lyssnat på programmet har vi spelat in ett avsnitt som handlar om allt från drakmyter till kopplingen mellan sex och andlighet. Det här är det första av flera avsnitt baserat på lyssnarfrågor. 

De andliga mästarna berättar att det finns två vägar.



En som är bred, relativt lättillgänglig, ofta lockande, men som leder fel. Och så den smalare vägen, den som kan verka så tråkig och händelsefattig.



I det här avsnittet utgår vi från något som den den brittiske qigongläraren Damo Mitchell talat om. Det handlar om de två vägarna – känslornas väg, och självkultiveringens väg.

Det börjar väldigt tidigt för de flesta. Kanske är du bara några år gammal, och så plötsligt finns den bara där – en enorm vilja, ”jag kan själv!”.



Tänk om det finns en djupare aspekt av det här? En inre frihet som är enormt viktig att värna om.



I äldre tänkande kallas det ibland för en eld. Viljan och frihetens eld.

Världen brinner, krigen kommer närmre, den mänskliga nöden är enorm. Så ser det ofta ut när vi öppnar vår morgontidning, eller när nyheterna snurrar förbi i mobilen. Och allt det där stämmer förstås. Världen kan ofta vara en mörk plats, fylld med nästan ofattbara fasor. Men hur påverkar det oss att ständigt behöva möta känslan av undergång? Att dag ut och dag in ta del av det hotfulla och skrämmande? Tänk om det är något som kommer i kläm här, något som får vår livsglädje, tacksamhet och hoppfullhet att försvinna? 

Den påverkar oss från morgon till kväll, från födelsen till graven. Ibland kallad den fjärde dimensionen, både högst konkret och väldigt ogripbar.



Det handlar också om hur vi ser på historien, och på framtiden. På civilisationer försvunna i glömskans ökensand, och framtida världar ännu bara möjliga i fantasin.



Tänk om det döljer sig ett stort mysterium här? Tänk om inget egentligen är som vi har lärt oss?

I sagorna har det ofta en viktig roll. Trädet. Det förtrollande. Det som bär på visdom och insikt. Samma sak i myternas värld, som till exempel i den fornnordiska religionen. Det är nästan bara i vår tid som trädet förlorat sin laddning. Vad är ett träd idag? I samhällets ögon: bara virke. 

Det känns som det var så vanligt förkommande förr i tiden. Kalla det för en typ av maktkritik. Mot stora världsvida företag, mot det globala ekonomiska systemet, mot frihandel, mot det som kan kallas för nyliberalism. 



Så hände något. Det var inte längre på kultursidorna eller inom akademin eller ens från den traditionella vänstern som kritiken hördes. Utan rösterna kom plötsligt från ett helt annat håll.

Plötsligt är det något som har hänt. Det är skymningens ljus som nu fått en annorlunda karaktär. För där borta vid horisonten stiger en enorm fullmåne.



I alla tider har människan förundrats av mötet med månen. Det är månens faser, månens mystiska sken, vår närmaste himlakropp som kanske påverkar oss mer än vad vi tror.



Men vad händer när det där bleka ljuset inte längre syns på storstädernas natthimmel? Vad händer när något så ursprungligt glöms bort?

Det är en av mänsklighetens största frågor. Kanske den största av dem alla. Vad händer när vi dör? Finns det nån fortsättning, eller blir det bara svart? Svaret kanske alltid kommer vara dolt i dödens dimmor. Men det finns samtidigt märkliga vittnesmål som antyder att döden är ett större mysterium än vad många i vår tid tror.