Sedan föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö (OSA) kom 2016 har ambitionen varit tydlig: arbetsrelaterad ohälsa, framför allt stress, ska minska genom att tydliggöra arbetsgivarens ansvar för faktorer som arbetsbelastning, krav–resursbalans och socialt klimat. Men trots goda intentioner och kloka paragrafer har sjukskrivningarna fortsatt. Vad saknas?

I ett insiktsfullt samtal med HR-experten Karl Sandberg fördjupar vi oss i frågan: varför ”biter inte” föreskriften i praktiken?

Karl lyfter att OSA ofta hanteras för pliktskyldigt – mallar fylls i, dokument sparas, men det verkliga samtalet om arbetets innehåll och förutsättningar uteblir. En riskbedömning utan en gemensam bild av vad det goda arbetet är blir som att navigera utan karta.

Han betonar vikten av att OSA integreras i vardagens verksamhetsutveckling snarare än ses som ett fristående projekt. I stället för att fokusera enbart på enskilda stressade individer bör arbetsgrupperna kollektivt definiera vad som är rimligt, hållbart och meningsfullt arbete.

 ”OSA måste finnas i arbetsgruppen”, säger Karl. ”Det handlar om att förstå helheten, hur värde skapas – och vilka förutsättningar som krävs.”

Ett centralt perspektiv är att OSA inte bara är en skyldighet, utan en möjlighet. Rätt använt blir det ett kraftfullt verktyg för både resultat och välmående. Och här spelar chefer en viktig roll – inte som ensamma bärare av ansvar, utan som vägvisare som bjuder in till dialog och gemensam reflektion.

Till sist poängterar Karl behovet av att stärka skyddsombud och fackliga representanter – inte se dem som motståndare, utan som medskapare i ett hållbart arbetsliv. “Vi behöver ibland börja längst ut i organisationen – där verkligheten finns.”

 Sammanfattningsvis: OSA fungerar bäst när det används som det var tänkt – som ett levande stöd i vardagen, för bättre dialog, tydligare förväntningar och verklig balans mellan krav och resurser.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.