Jag levde, men var än så länge fast i sängen största delen av dagen. Utan hjälp från flera personer kom jag ingen vart och de fick knappt ta i mig för huden som värkte, brände och gick sönder.

Ingen vidare utgångspunkt i min rehabilitering, som skulle visa sig tog lite längre tid än beräknat.

Men när man efter 4 månader dinglar ”få åka hem” framför ögonen hittar man krafter man inte trodde fanns.