
Ibland tror man att glädje är reserverat för andra – att det är nåt man själv aldrig får vara en del av. Men sanningen är att glädje inte alltid kommer som fyrverkerier eller stora mirakel. Den smyger sig in i små steg. En promenad när man egentligen ville ligga kvar. Ett skratt mitt i allt skit. Ett nej till något som tog mer än det gav.
I det här avsnittet pratar jag om hur jag började välja glädje, om små segrar som blev stora och om varför skrattet blev mitt starkaste vapen. Det är rått, det är ärligt – men också varmt och hoppfullt.