
Det här avsnittet börjar med ett mail. Från en mamma.
Om en dotter som vågade berätta att hon inte mått bra. Att hon haft självmordstankar.
Och att den här podden var det som öppnade dörren.
Därför gör jag det här. För att någon ska våga prata.
Sen handlar det om kärlek.
Om att vara den som säger “jag älskar dig” först – och inte få det tillbaka.
Om att bli kallad för mycket, känna för mycket, hoppas för mycket.
Och om att en dag sitta på en dejt och inse:
Det är tomt nu.
Jag tror inte jag kan bli kär längre.
Ett avsnitt om sårbarhet, utmattad längtan och det där svåra i att fortsätta tro på kärlek – när den bara gjort ont.
Men också: om varför jag ändå fortsätter prata.