Jag kunde gå på en dejt och känna mig exalterad – men så fort jag satt där kändes det tomt. Inte för att han var fel, utan för att jag var rädd. I det här avsnittet pratar jag om hur jag länge trodde att jag förlorat förmågan att älska, när det i själva verket handlade om något annat. Om rädsla. Om skam. Om att göra sig så liten att framtiden inte längre känns som en plats man vågar drömma om.

Jag berättar om hur det är att be om ursäkt för att man känner. Hur det är att sitta i skogen och känna att allt är för mycket. Hur det är att tro att man blivit kall – fast man egentligen bara varit för mjuk för en hård värld.

Och jag pratar om något nytt: att börja tro på att det går att älska igen. Att man får finnas. Och att framtiden, hur svår den än kan kännas – faktiskt också kan få innehålla dig.