I det här avsnittet berättar jag om hur det känns när någon försöker skriva om ens historia. Om ett meddelande jag fick från en gammal klasskamrat som ifrågasatte om det verkligen var så illa som jag minns – och om hur jag valde att konfrontera henne med sanningen.

Jag pratar om gamla sår som rivs upp, om ensamheten som blev min vana, och om varför jag till slut bestämde mig för att förlåta de som gjort mig fel, även utan deras ursäkter. Och jag delar också om ett möte som förändrade allt – när en av dem faktiskt bad om förlåtelse, på riktigt, och erkände hur svårt jag hade det.

Det här avsnittet är för dig som någon gång blivit ifrågasatt i din smärta, för dig som tystnat för att andra inte velat lyssna – och för dig som behöver höra att din berättelse är din, och att det räcker.