Credit Suisse har köpts upp av UBS i en räddningsaktion och när saken var klar stod innehavarna av så kallade AT1-obligationer som gigantiska förlorare, 17 miljarder dollar fattigare, när efterspelet till den största bankräddningen på över ett decennium rullades upp. Än en gång stod staten inblandad för att förhindra en storbank från att falla och sprida olyckan vidare i nya led över hela finansvärlden. Det skulle ju aldrig ske igen, efter att Dodd-Frank-lag och Baselkrav införts med säkerhetskapitalkrav och stresstester. Just de instrument som nyttjats för att bygga regulatorisk buffert i Credit Suisse hade nu förklarats värda noll och intet hos skuldägarna för att lätta trycket på banken och därigenom sockra affären för UBS. Men hur hade det hela gått till när UBS med snillrika medel duckat kulan genom att rädda rivalen på bekostnad av att skuldägare och följaktligen fordringsägare - snarare än Credit Suisse-aktieägarna - fick ta den största smällen? Och vad sade hela sagan egentligen om banksystemets incitamentsstruktur, som uppenbarligen fortsatt var problematisk givet att risktagandet ånyo hotade den för ekonomin livsviktiga finansiella infrastrukturen? Det här är FollowTheMoney, en podcast om makt, storfinans och börsen av och med Nyhetsbyrån Direkts utrikeschef Joakim Rönning och IG:s marknadsanalytiker Martin Nilsson.