Det är varmt. Stegen ekar mot klipporna och du hör på mig att jag drar efter andan, lite flåsigt, lite sommartrött, men också levande. Jag vragar mig fram över hela Torsö, strand för strand, sten för sten.

Fynden ligger där, som om de väntat. En död säl, så stilla, så märklig, som en skinnväska på klippan. En gammal väderboj som tappat färgen men fortfarande bär sin historia. Plastflaskor i drivor, trötta och solblekta, och ändå fulla av möjligheter. Rep, brädor och plast. Vragsakerna som väntar på att bli berättelser, på att få nya roller i Vragrörelsens värld.

Jag läser Vragmanifestet 2.0 – orden blåser ut över havet, blandas med vinden och bärs vidare av trutarna som ropar över Väderöfjorden. Vragrörelsen tar ansvar, inte bara genom händer och handlingar, utan genom rösten, fantasin och kärleken till havet.

I det här avsnittet hörs allt: flåset, värmen, trutarnas skratt, havets brus, fyndens tystnad och kanske också en ton av något större, att varje plastflaska, varje död fågel, varje uppspolat föremål är en påminnelse. Om var vi är. Om vad vi måste göra.

🎧 Följ med på ljudön. Nu öppnar vragsäsongen 2025, och Torsö berättar sina hemligheter.