När Dante till slut når Saturnus, tidens sfär, förefaller hans älskade Beatrice äldre. Moderlig. Det är som att tidens himmel spelar honom ett spratt, för i denna sista planetsfär tycks också han själv bli yngre.
Men vad är tid? Är den linjär, cyklisk eller passar egentligen någon annan geometrisk form för att beskriva dess rörelse? Finns det någon sanning bakom talet om tidsåldrar? Hur skall vi reflektera över Paulus och Jesu ord om att vi lever i den yttersta tiden? Och hur förhålla oss till den tid, som så många beskriver som på väg bort, i allt snabbare fart? Finns det kanske något sätt att hejda den i sin flykt?
Den som för en stund betraktar den ortodoxa ikonen för Kristi himmelsfärd lägger efter en stund märke till något besynnerligt. Trots att han inte hade blivit kristen än, så står Paulus där mitt bland lärjungekretsen, änglarna och jungfru Maria – ja han tycks liksom trotsa tiden - och blickar tillsammans med de andra uppåt genom himlarna. Även på pingstens ikon är han med, och anledningen är enkel. Likt Paulus kan vi alla instiga i dessa bibliska mysterier. Tidens dörr är inte stängd. Paulus himmelsfärd ägde rum lite senare än lärjungarnas, och också i våra liv kan en himmelsfärd äga rum. Återigen hör vi Dionysios ord, i hans utläggning av en av kyrkohögtiderna: Visst är du nitisk nog att nog att inte närma dig de gudomliga tingen genom sekundärkällor... Den kristendom Dionysios bjuder in oss till, är inte en berättelse om något som hände för 2000 år sedan. För Dionysios, är tiden nu.
Länk till chatgrupp på signal:
https://signal.group/#CjQKIDZAFjacbg7E1B_VxHjM7pzg5kkc5SZZ3oZPmdidRVIZEhBhvIKnEEyqETf7cTnHsGY-
Mer från vårt instagramkonto:
https://www.instagram.com/p/CgHzMeFMVab/
Musik och ljud av Aionarch: